Kritik av Jan Englund m.a.p. okritisk filmrecension av filmen Sameblod av Amanda Kernell

Proletärens journalist Jan Englund har okritiskt recenserat en film om rasism mot samer. Jag kommer i denna artikel kritisera detta och utgå från journalismens nio yrkesetiska regler. Filmen Englund recenserat heter Sameblod och är en svensk dramafilm från 2016 i regi av Amanda Kernell, som hade svensk biopremiär 3 mars 2017.

Sverige och svenskarna får enligt Englunds artikel och Kernells film helt uppenbart utgöra de onda. Jag har själv inte sett filmen men anser att både Kernell och Englund sannolikt gör sig skyldiga till både rasism och dubbelmoral genom att lyfta fram en enkelspårig snyfthistoria. När det görs en snyfthistoria i medier eller på filmduken noterar jag att man tycks missa helhetsbilden. Det är inte bara obalanserat, det är direkt moraliskt tvivelaktigt att göra det, anser jag.

Jag kommer här utgå från journalismens nio yrkesetiska regler, som jag fann via Newsvoice, i min kritik mot denna dubbelmoral:

1. Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.

Genom att enbart visa en sida av saken undanhåller man en balanserad bild och bryter därmed mot denna första och viktigaste regel och hamnar således sannolikt långt ifrån en balanserad bild av sanningen. Varför är det dubbelmoral att anklaga Sverige och svenskarna för rasism mot samer på ett enkelspårigt sätt? Jo. Det beror på att rasism även förekommer åt andra hållet. Samerna anser ex. ofta att en svensk INTE kan bli same och att samer ska gifta sig med samer. Svenskar kan inte få samers rättigheter att bedriva renskötsel. Givetvis har individuella samer rätt att uppmana samer till etnocentrism och försöka bevara sitt land, sin säregna kultur och utseende. Det är heller inte olagligt tack-o-lov, men när motsvarande görs av svenskar så är det ofta usch och fy, rasism och nazism. Det är detta som är dubbelmoral, anser jag. Ja. Det finns samer och det finns svenskar. Etnisk svensk blir man inte för att man äter korv med bröd eller handlar på IKEA. Same blir man inte för att man börjar valla renar i traditionell, hälsosam och ekologisk stil, även om man kanske borde få bli det, i fall nu samer och andra får bli ”svenskar” i svensk lögnpress.

2. Journalistens första lojalitet är till medborgarna.

Genom att snyfta för icke-medborgare eller ett annat folk på ett självhatande obalanserat sätt bryter Proletären även mot regel nummer två, anser jag. Det är rasism, anser jag, eftersom en annan etnicitet tillåts vara offret. Det är dessutom en självhatande rasism, eftersom den egna etniciteten visas upp som elak. Kernell har inte brutit mot denna regel direkt, men givetvis indirekt, då filmen i sin partiskhet kan förvärra motsättningarna mellan svenskar och samer i Lappland.

3. Journalistens disciplin består i att verifiera all information.

Här kan man givetvis önska sig att Englund inte villkorslöst, med hull och hår, hade svalt en historia skapad av en same om en annan same som beskrivs som offer för svensk rasism.

4. Journalisten ska hålla sig fristående från de som ska bevakas.

Amanda Kernell som skapat filmen har sitt ursprung i samisk kultur. Helt okritiskt har Proletären inte anmärkt på detta. En klar journalistisk okritisk blunder. En dundertabbe av Englund, anser jag.

5. Journalisten ska agera självständig bevakare av makten.

Samtidigt som denna film tar upp just rasism, vilket i sig kan vara riktigt och bra, så verkar åtminstone Proletären, helt oförklarligt, ha missat vilka politiska partier som skapade Statens institut för rasbiologi. Det vetenskapligt sinnade institutet var givetvis inte enbart var av ondo, då en av deras upptäckter ledde till att kusinäktenskapen upphörde, men vilka partier som utgjorde grunden för de skall-mätningar av samer som gjordes framgår inte heller av artikeln. (Det var Bondeförbundet, d.v.s. dagens Centerparti och Socialdemokraterna. Frågan är dessutom aktuell igen då forskare upptäckt att olika etniciteter ofta lider av olika åkommor och behöver olika typer av behandlingar.)

6. Journalisten ska erbjuda ett forum för öppen kritik och kompromiss (tex kommentarsfält i anslutning till artiklarna).

Proletären saknar kommentarsfält eller forum för diskussioner och verkar dessutom vara ganska slutna vad gäller repliker. Trots att vi befinner oss i en digital tidsålder, där textens längd inte utgör något större hinder, har de begränsat repliklängden till 1500 ord. Med den längden är det svårt att tränga ner i djupet och texten blir då lätt till ett snuttifierat tyckande likt någon dåligt form av Twitterflöde. Demokrati utan yttrandefrihet och diskurs är en omöjlig sak. Proletären är tyvärr i dåligt journalistiskt sällskap med denna odemokratiska hållning. Monopolkapitalismens medier såväl som kaviarvänsterns medier har ofta idag denna absurda odemokratiska hållning. Tack-o-lov ersätter allt fler högkvalitativa medborgarjournalister detta fenomen med bättre journalistik via bloggar på internet.

7. Journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant, och relevant.

Motsatsen, d.v.s. okritiskt hjälpande av offerbenägna filmskapare och författare, är naturligtvis att Proletären blir oviktig som granskare och därmed irrelevant som tidning.

8. Journalisten måste hålla nyheterna överblickbara och proportionerliga.

Jag upplever INTE att tidningen Proletärens nyhetsförmedling i vanliga arbetares perspektiv är proportionerliga. Den beskriver visserligen de problem som vanliga arbetare upplever i sin vardag, men samtidigt gör de detta på ett relativt enögt sätt. Skulle en arbetare uppleva invandringen som ett problem kommer detta förmodligen inte med, och inte får väl företagsledarna uttala sig. Proletären är sannerligen inte ensamma om detta beteende. Agenda-styrningen, konfliktskapandet och obalansen i rapporteringen är ett problem i de flesta tidningar idag. Journalismen är ofta fördummande.

9. Journalisten måste tillåtas följa sitt personliga samvete.

I agenda-styrda tidningar får kanske journalisten inte ens följa sitt eget samvete. Hur det är på Proletären vet jag inte, men det är uppenbart att det är så på andra tidningar där oönskade journalister placerats i s.k. “frysbox”.



Nu till mig som kritiker.
Själv är jag alls inte så etnocentrisk, även om jag tycker att blonda blåögda kvinnor som Kajsa Ekis Ekman är de absolut snyggaste kvinnorna i världen, men det är inte enbart utsidan som räknas, som tur är, men även personligheten om en människa ska kunna anses vara vacker för betraktaren.

Själv har jag som svensk blivit utsatt för rasism
både i Sverige och utomlands helt öppet, men även dolt, men varför ska jag betrakta mig som ett offer för det? Varför snyfta? Jag gillar min etnicitet fullständigt och det finns naturligtvis inget skäl till något annat för någon människa oavsett etnicitet. Gilla läget gott folk! Ställ er framför spegeln och affirmera! Älska er själva! Ingen förtjänar din kärlek mer än du!

Min åsikt är att det helt klart finns rasism
och att det ofta är beklagligt, men jag inser att det är en del av människans natur att ha känslor, kanalisera ilska inåt eller utåt och generalisera. Naturligtvis kan det bli väldigt fel om rasismen blir irrationell och fobisk, men det verkar faktiskt vara ett överlevnadsbeteende som fungerat ganska väl under livets utveckling.

Jag anser f.ö. inte att en rationell rädsla är “fobisk”. Fobi är sjukdomsbeteckningen på irrationell rädsla som kan leda till absurda responser. En rimlig rädsla för en extrem doktrin som leder till terrorism är således ingen “fobi” så läge det inte leder till absurda responser. Leder det människorna i en demokrat, som är för yttrandefrihet och andra friheter, till logisk balanserad politiska respons inom lagens ramar är det fortfarande rationellt.

Vetenskapen verkar peka på att hormonet oxytocin är avgörande för både kärlek och rasism, vilken naturligtvis i undantagsfall kan bli både överdriven och fobisk. Därför bör man förmodligen inte fördöma ett fullkomligt naturligt beteende som beror av helt naturliga hormoner och känslor. Då kan fobin förmodligen istället förvärras. Överreaktion kan ex. leda till att en sverigedemokrat som drabbats av rasism utesluts och söker sig till Nordiska motståndsrörelsen. Bättre då att samtala om rasismen och känslorna i en accepterande ton, anser jag.

I det ständiga icke-konstruktiva spelet mellan rollerna skadegörare, offer, hjälpare och passiv missar man annars lätt överblicken, anser jag. Englund har i sin artikel om filmen ”Sameblod” helt tydligt intagit hjälparrollen och samekvinnan tillsammans med filmskaparen Kernell har helt tydligt intagit offerrollen om jag förstått Englund rätt. De har därigenom avsagt sig varje försök till objektivitet och därigenom blivit ointressanta och irrelevanta, anser jag.

Som avslutning är det mitt hopp att alla, som på ett rasistiskt vis nedvärderat eller övervärderat sin egen etnicitet helt i onödan precis som samekvinnan i filmen, också väljer att stolt resa sig ur sitt icke-konstruktiva motsägelsefulla offer och hjälpare-beteende och säga förlåt till sina medmänniskor. Det är inget rasistiskt.

Rasism är att sätta en ras över en annan. Rasism är att diskriminera någon p.g.a. deras ras, att utpeka dem som klandervärda eller onda. Var motsatsen! Var positiva, konstruktiva, stolta, självsäkra och hjälp människor aktivt till självhjälp genom ökad insikt! Det är i min mening mentalt friskt och rätt väg för oss alla. Var stolta samer och svenskar, men utan att nedvärdera någon annan!

Här nedan står det var och en fritt att kritisera för vi tror på yttrandefrihet och demokrati inom lagens och anständighetens ramar.

Advertisements

Skaffa ett gratis Wordpress-konto och kommentera här!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s