Politisk militär sommarnovell – USA:s svettige Sergeant Brown och Sveriges Löjtnant Månsson i Aurora 17

Förord

Sverige och USA ska samöva. Aurora 17. Vilka människor är det som Sverige ska samöva med vid Aurora 17-övningen? Det är en fråga jag ställer mig som författare idag. Jag tror egentligen inte att skillnaden mellan en svensk soldat och en amerikansk soldat idag är särskilt stor. Våra länder skiljer sig inte nämnvärt åt mer än att USA:s motsvarighet till Vänsterpartiet, vänsterfalangen av Demokraterna är ca tre gånger större i USA än i Sverige.

Någon absolut sanning existerar inte. Vi kan försöka närma oss sanningen med evidens, ibland t.o.m. med matematiska bevis och vi kan ibland komma nära, säkerligen ofta rakt på sanningen, men vi är aldrig helt säkra, men när evidens och bevis pekar i samma riktning kan vi i alla fall känna att vi nått nära sanningen.

Jag ställer således frågorna: Vad är det för soldater som samövar? Hur tänker de? Vilken moral har de? Hur ser de på framtiden? Vilken typ av människor arbetar de för? I min novell framträder ett fullt möjligt svar ur min fantasi.

–-

Politisk militär sommarnovell – USA:s svettige sergeant Brown och Sveriges Löjtnant Månsson

Mörkt. Händerna vilade på relingen. I ljuset från stjärnorna på däck kom ett vitt leende mot Månsson. “Manson, you motherfucker”, sade rösten vänligt med ett skratt på slutet. Löjtnant Månsson skrattade till, översatte orden i sitt huvud och funderade samtidigt på vänligheten i tonen. “Manson”, betydde att rösten menade honom men att personen läst “å” på hans namnbricka som ett “a”. “Din moderknullare” användes i USA ungefär som “Din djävel” på svenska, men kunde menas vänligt mellan vänner i USA.

Det kändes egendomligt och ovant, nästan som att väster om Gotland samtidigt befinna sig i förorten talandes med en lågt bildad smågangster. Månsson svarade med samma vänliga ton på nästan perfekt amerikansk engelska, “Ja, förmodligen är jag en helt förskräcklig moderknullare. Din moder var en förträfflig moder. Kom in i stjärnornas ljus min son!”

Leendet försvann i mörkret. En obehaglig tystnad spred sig. Hade Månsson gått för långt? Kanske var det att gå för långt att skämta med killens moder och kanske rentutav hans imam eller präst? Amerikaner kan vara religiösa och trots sina blå ljuskänsliga ögon kunde Månsson inte uttyda den förvånade minen i det kolsvarta ansiktet trots stjärnornas ljus.

Efter mannens förvåning i mörkret kom skrattet. Båda militärerna var mentalt stabila, drillade att kallt motstå provokationer i sina hårda helvetesveckor som nybakade soldater. Månsson skrattade också, hälsade med handen i luften och lade tillbaka handen på relingen.

I stjärnljuset såg Månsson att det var den svettige sergeant Brown. Sergeanten svettades fastän det var relativt svalt i sensommarnatten. “Du har pungkulor Månsson. Det gillar jag. Kom med mig!” beordrade Brown. “Jag har en kall öl till dig”. “Men sergeant…”, började Månsson, “Inga men!”, sade Brown, “Jag vill visa dig något, men du måste lova mig att inte berätta för någon. Lova!”. “Ok. Jag lovar”, sade Månsson.

De gick ned tillsammans i fartyget, ned för en trång trappa. Klick. Pys. Klick. Pys. Ölen var kall och slank ner lätt. Leende i tystnad kände Månsson hur adrenalinet försvann helt och han kände sig lugnare. Brown satte pekfingret mot sin stängda mun och vinkade att Månsson skulle följa efter så tyst han kunde. De amerikanska soldaterna sov tungt med gardinerna fördragna i kojerna. Sergeant Brown hade kört riktigt hårt med dem under dagens fridykarövningar.

De kom till överdelen av ett stort rum med gallergolv och ett tjugotal silos. Det brummade och klickade i ventiler. Månsson visste vad som fanns inuti. Missiler. Oklart vilka stridsspetsar. Den svenska regeringen hade godkänt införseln och tullen hade inte fått klartecken att kontrollera dem. Enligt svenskt värdlandavtal och lag var inte införsel av kärnvapen förbjudet på svenskt territorium fastän en minoritet av svenska politiker hade krävt det.

“Vänta här!” sade sergeant Brown. Han var försvunnen i ungefär 22 sekunder. Månsson övervägde att fotografera utrustningen och instruktionerna på silosen med sin hemliga kamera, men en märklig känsla fick honom att avstå, trots att han hade order att göra det om tillfälle gavs.

“Du är inte en så dålig moderknullare, Manson”, sade Brown när han tittade fram bakom ett silo med en geiger-mätare för att mäta radioaktiv strålning, “Detta är seriösa moderknullare, riktigt förfärliga moderknullare” fortsatte Brown medan han klappade på ett silo. “Nukleära?”, frågade Månsson. Brown höll geigermätaren mot ett av silona och den visade ett svagt utslag. “Japp och det bekymrar mig. Jag vaknar ofta svettig i mardrömmar”, svarade Brown, vilket förmodligen förklarade både svetten i den svala natten, förutom att Brown faktiskt var vaken mitt i natten.

Brown sade: “Jag har sett många barn slitna i bitar av våra vanliga konventionella klusterbomber i Irak. Jag har sett blodet i vanliga bostadsområden och jag har känt de hemska dofterna av utspritt maginnehåll. Jag har sett barn som frågar när de ska få tillbaka sina armar. Jag har sett läkare och sjuksköterskor som inte vet vad de ska svara och inte kan dölja sina känslor. Liklukten är värst, men ett kärnvapenkrig bekymrar mig faktiskt ännu mer. Bekymrar det inte er svenskar?” Månsson svarade: “Visst, vissa av oss, men vad kan lilla Sverige egentligen göra åt det?”, svarade Månsson.

Brown reagerade med viss irritation blandad med ledsamhet i rösten, “Jag ska tala om för er svenskar vad ni och alla andra små länder kan göra! Ni kan välja politiker med mer moral och med pungkulor som ger ett stort fett stopp till moderknullande atombomber på ert territorium, för det är det som det moderknullande Washington borde få höra någon djälva gång!”

Månsson suckade och svarade: “Vi har samma problem i Sverige som ni har i USA. Vår befolkning är fördummad av massmedierna som ägs av ungefär samma monopolkapitalister. Folket fortsätter, i alltför hög grad, att rösta på de politiker som ville ha hit kärnvapnen. Politikerna använder ett känslomässigt språk för att hålla det långsiktiga tänkandet i schack. Orden skola, vård och omsorg, eller mer pengar i plånboken, eller det bästa för Sverige, eller alla människors lika värde, eller andra floskler eller självmotsägelser utgör en dunmjuk kudde av behaglig rosa dröm för det svenska folket. De slipper tänka. Det kan mjukt luta sig tillbaka mot kudden. Kudden förirrar intelligensen och det skeptiska tänkandet, men kudden är i allra högsta grad bekväm.

Brown tömde sin öl helt och frågade uppgivet “Så. Vad röstade du på, Manson?” Månsson svarade: “Alltså, jag tror att det skulle kunna översättas till något som liknar Bernie Sanders i USA”. Brown såg något lättad ut och sade “Ganska bra, Manson, men jag vet inte om det är bra nog. Du såg ju vad som hände i USA. Berine blev lurad på konfekten och stöttade ändå drottningen av kaos, Hillary Clinton. Det var därför som så många röstade på Donald Trump som använde delar av Bernies retorik för att vinna valet. Trump beordrade nyligen oss i marinen att skjuta missiler mot demokratin i Syrien och nyligen sålde han mer vapen till Wahhabismens diktatur i Saudiarabien.”

Månsson vände ned huvudet i sann besvikelse och svarade: “Jo, men USA:s folk kunde väl inte veta att det skulle gå så. Det trodde på förändring. Det trodde att träsket skulle rensas upp. Inte heller Sveriges folk skulle väl kunna veta att vår statsminister skulle sälja drönare tillsammans med Wallenberg till saudierna och…” Brown avbröt med ett bestämt “Tjurskit!”, vilket betyder “Skitsnack!” på engelska. Brown fortsatte bestämt: “USA:s och Sveriges folk visste mycket väl vad de gjorde, de satans tjurskitande moderknullarna.”

Månsson var helt tyst och tänkte på vad Brown sade och insåg att det förmodligen var sanningen, även om han själv inte var motiverad att tänka på den saken, lika lite som USA:s eller Sveriges folk sannolikt var motiverat att tänka på vad de gjort val efter val efter val i åtminstone 30 år.

Månssons och var tionde svensks röst på Vänsterpartiet hade i princip haft lika lite effekt som att de allra flesta medborgare i USA ville ha Bernie Sanders som president. Noll effekt. Och frågan var väl om ens fullständig seger för Bernie hade hjälpt när man tänker på vad som hänt med alla av de presidenter och statsministrar som trodde att de kunde skapa världsfred, oavsett om de var republikaner eller demokrater eller demokratiska socialister från Sverige.

Månsson var en kortväxt men vältränad man, en dataingenjör, eller som det egentligen borde heta, datoringenjör. Han hade högt IQ och var stark som helvete för sin storlek, men det syntes knappast på honom, förutom på benen och arslet, om han var naken. Månsson var väl insatt i utrikespolitik. Det var exakt dessa orsaker som gjorde att han hade valts ut till särskilt känsliga och svåra uppdrag.

Att Månsson var en extremt god prickskytt och kunde kasta granater längre och mer exakt än de flesta storvuxna soldater och med lätthet kunde dyka 50 meter på ett andetag under vattnet och hittills med vänlighet hade “strypt ut” många förvånade specialsoldater i svenska försvaret, i vad som kan liknas vi militär brottning utan vapen, det hade faktiskt inte lika stor betydelse.

Det som var viktigt var att Månsson alltid gick under radarn vid svåra operationer och alltid ingav ett stort förtroende oavsett vad det gällde. Oavsett om Månsson kom joggande mot ett svenskt förband mitt i skogen i röd sosse-toppluva, för att se hur många uppgifter han kunde dra ur dem och för att analysera deras handhavande av situationen, eller om han jobbade nära ett misstänkt utländskt objekt i ett större internationellt företag.

Vad exakt det berodde på visste inte försvarsmaktens psykologer, men de trodde att det berodde på att han var kortväxt, ganska oansenlig och hade en lugn och naturligt vänlig personlighet, på gränsen till naiv, en personlighet som attraherade människor på rätt sätt. Månsson visste vad det berodde på. Han mediterade helt enkelt ofta och länge när helst han fick tillfälle. Det hade önskvärd effekt.

Det större medvetande han erhållit, som går att jämföra med en fotbolls storlek jämfört med en golfboll, gjorde nu att Månsson befann sig i ett av USA:s absolut känsligaste rum. Han valde ändå att inte aktivera sin kamera som satt inuti namnbrickan. Ett yrkesmässigt felaktigt beslut, men det skulle visa sig vara ett mycket riktigt yrkesmässig beslut baserat på en helt riktig känsla. Han kände sig nämligen övervakad av något och det var inte sergeanten Brown.

Månsson sade istället till Brown: “De svenska kuksugarna har satt på mig en kamera. Den sitter i min namnskylt, men jag kommer inte ta några bilder och inte berätta för mina överordnade. Vet du varför?” Brown svarade, “Vi antog att du var spion, men jag vet inte varför du inte gör det jobbet om du har med dig kameran?”. “Jag gör inte mitt jobb för att du kanske skulle få lida för det och det skulle ändå inte göra någon skillnad. Dessutom känner jag mig övervakad och alla vet redan vad de måste veta ändå.” Brown svarade: “Du har rätt, Manson, vi kan inte göra ett djävla moderknullande skit åt någonting ändå, förutom en sak”. Brown lyfte ögonbrynen i väntan på Månssons svar.

“Vad menar du?”, frågade Månsson. Brown svarade med positivt allvar: “Vi kan arbeta för förändring. Vi kan tala med alla människor, i alla fall med de som har tillräckligt bakom pannbenet. Vi kan göra dem medvetna om hur det verkligen ligger till i världen och göra dem medvetna om hur viktigt det är att vi alla talar med varann och organiserar oss”. “Där har du moderknullande rätt, sergeant Brown. En bägare kan endast fyllas droppe för droppe.”, svarade Månsson.

Brown sade till Månsson: “Riktigt, Manson. När tillräckligt många människor talar med varann och gör det ofta så blir det snart en störtflod av droppar i koppen. Jag ska också vara ärlig mot dig, Manson. Jag har order att fånga dig på video här inne när du eventuellt fotograferar med din kamera.” Månsson svarade med ett leende: ”Jag vet. Det är sannolikt en del av övningen, men det sket sig för er, ni fick inga bevis.”

Brown frågade förvånad: “Hur i helvete kunde du veta att du var övervakad, Manson?” Månsson svarade med ett leende: “Känslan är ibland helt riktig, min vän, och känslan leder ibland till logiken, för varför skulle ni inte övervaka ett av USA:s känsligaste rum minutiöst och ovanpå det släpa in en svensk mitt i härligheten och lämna honom ensam där? Nej, bäste Sergeant Brown, det gäller att vara i kontakt med sina känslor och sitt förnuft. Fråga dig hur du egentligen kan ha moral eller ens pungkulor utan att känna efter? Hur kan man ens ha ett långsiktigt förstånd utan vara i kontakt med sitt lugn och sina känslor?”

Brown tittade på Månsson i förvåning och misstro. “Berätta då hur jag får så stora pungkulor att jag inte vaknar svettig i panik varje djävla natt!“, sade Brown och såg verkligen ut att mena det. Månsson visste med stor säkerhet att sergeanten förmodligen menade exakt vad han sade och precis vad det berodde på.

Månsson kunde skilja verklig rädsla från spelad rädsla på en känsla som förmodligen uppstod genom en kombination av doft och minspel. Svetten i Browns panna var räddhågsen svett. Han fruktade och föraktade de fruktansvärda vapen han satt på och de fientliga ubåtar som kunde sänka skeppet närsomhelst och de ryska ubåtar som kunde utplåna hans fru och fyra barn i New York på en pisskvart.

Månsson tittade vänligt på Brown och sade: “Du måste andas djupt och betrakta dina tankar utifrån och betrakta varifrån din rädsla kommer! Låt din rädsla vara där medan du betraktar den! Fly den inte! Den är naturlig. Livet självt har rädsla inbyggt. Den är en del av Darwinismen. Rädslan är ett självförsvar som tryggar kortsiktig överlevnad även om absolut inget på den här planeten överlever på lång sikt, inte ens genetiskt. Du känner säkert till att livet börjat om på nytt två gånger på jorden och du känner säkert till det oändliga Universum och alla dess galaxer, så betrakta din rädsla i ett kosmiskt perspektiv och du kommer se hur liten och ologisk rädslan är i detta perspektiv!”

Brown svarade: “Ok. Det är absolut värt ett försök, men hur gör vi nu med våra chefer och denna spionövning? Ska vi säga sanningen till dem? Ska vi redogöra för hela vår konversation?” Månsson svarade: ”Jag tror det vore mycket lämpligt. Vår konversation är förmodligen mycket viktigare en denna moderknullande övning ändå, såvida inte någon riktigt dum moderknullare avfyrar en av alla tusentals missiler mot Ryssland av misstag, hybris eller sinnessjukdom”.

De sista orden verkade inte ha en positiv inverkan på sergeant Brown, men han sade ändå: “Ok, vi gör så, men jag tar din namnbricka när vi kommit ut ur rummet först!” Brown följde Månsson ut, tog namnbrickan, vände sig om gick tillbaka in i silorummet med geigermätaren, mätte silosen och var tillbaka efter tio minuter. De gick tillsammans upp på bryggan. Männen ställde sig vid relingen och betraktade stjärnorna.

“Jag har ändrat mig, Manson. Här har du bilderna”, sade sergeant Brown och satte på honom namnbrickan med ett leende. Brown fortsatte: “Vi säger att du klarade uppdraget! Din kuksugande chef levererar bilderna till era och kanske till mina kuksugande chefer och många kommer länge försöka lista ut hur du gjorde det utan upptäckt! Det blir deras övning. Är det OK för dig, Manson?” Månsson svarade nickade med ett leende och en mjuk blinkning och sträckte ut sin högra hand för ett handslag och sade: “Ok. Då klarade vi båda vårt uppdrag. Du fick in mig i rummet enligt order och vi fick bilderna”.

Sergeant Brown gav Månsson ett fast men vänlig hand och log som om han hade en räv bakom örat. Månsson tänkte: “Jag undrar vad han har fotograferat. Det ska bli spännande att se bilderna”. Månsson sade: “Det där var en djävligt god amerikansk öl, Sergeanten. Tack för den. Låt mig nu berätta om en alldeles speciell galax för dig som är på väg rakt emot oss!” Brown svarade: “Låt mig först hämta några amerikanska kalla öl till!” och försvann sedan ner i fartyget.

Månsson riktade sin ficklampa mot väst, och skickade sin signal: Två korta, en lång och fick det väntade svaret: Två korta med fem sekunders mellanrum. Svaret kom cirka femhundra meter från skeppet. Han tog ut kompassriktningen och gjorde ett perfekt hopp över relingen ned i den svarta svenska Östersjön. De svenska attackdykarna mötte Månsson ca femtio meter från den svenska ubåten, ungefär samtidigt som Brown kom tillbaka till relingen.

Sergeant Brown släppte ner båda ölflaskorna i Östersjön med ett leende. Han tog tag i relingen och andades djupt. Snart slutade Brown att svettas. Ett lugn kom över honom och ett leende, som påminde om Månssons leende, kom över sergeantens läppar. “Riktig demokrati och fred kommer snart till hela världen och till USA”, tänkte sergeant Brown.

Epilog

Jag inspirerades att skriva denna text p.g.a. Harold Pinters Nobeltal översatt till svenska (original på engelska). Jag fick nys om dess existens via Anders Romelsjös blogg.

Annonser

Skaffa ett gratis Wordpress-konto och kommentera här!

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s