Psykologi – Varför tycks dina chefer ha mentala utmaningar? – Funktionell dumhet?

Jag har länge tänkt att det kan bero på att större rituella klaner/sekter lokalt avlar massvis med barn, vilka har mentala utmaningar p.g.a. inavel, inavlade individer som klanerna/sekterna sedan gör till storvulna chefer lokalt, men frågan är då om de ens hade klarat utbildningarna som krävs för att bli chefer? – Nej. Förmodligen inte, såvida de inte fuskat eller hjälpts av klanmentalitet i utbildningssystemet?

Men nej. Jag tror inte att detta kan vara hela förklaringen, även om skolan, makabert nog, har gjorts om så att även mentalt efterblivna kan få bra betyg i mindre nogräknade privata friskolor, säkert ofta drivna av klanmentalitet.

Jag får här en annan intressant förklaring via en värdefull medlem. Förklaringen kallas för ”funktionell dumhet”.

Funktionell dumhet – dess fördelar och nackdelar

UR Samtiden – Psykologikonferensen 2019

Föreläsning · 57 min

9 reaktioner på ”Psykologi – Varför tycks dina chefer ha mentala utmaningar? – Funktionell dumhet?

  1. Den funktionella dumheten kommer nästan utan undantag från ”Von Oben-oligarkerna” och sedan ut i massmedia som är deras lakejer eller ut som nya direktiv i kommuner och arbetsplatser. Det är som du säger att allmänt hållna direktiv / ”floskler” måste kunna konkritiseras annars måste de dödförklaras. Men:
    Funktionell dumhet kan givetvis vara en tillgång som ”karriärväg” på en arbetsplats eller organisation (man uppfattas som smidig och samarbetsvillig). Att ifrågasätta allt och alla även om om man anser sig ha den rätten kan vara till förfång för den egna karriären. Det är ofta det sociala rollspelet som är nödvändigt för att komma på god fot med omgivningen. Att säga en massa sanningar till folk kan vara förrödande för den egna sociala interaktionen i vissa givna sammanhang.

    • De gode och de ädle
      av Gustaf Fröding

      Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
      de gode och de ädle de ställa upp sin stod
      i skönaste belysning på högsta piedestal
      med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.

      Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
      hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
      de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
      – men bakom står Hin onde och hostar så smått.

      Min roll blir nog ”hovnarr” eller ”djävulens advokat” hellre. Varför? Jag tror den behövs. Kanske eftersom jag har modet och skärpan som andra saknar?

      Dessutom måste jag inte skämmas inför mig själv. Jag bryr mig mest om vad jag tycker om mig själv.

  2. Det kan vara oklokt att envisas med att vara ”kärringen mot strömmen” även om man vet att man har rätt i sak.

    Så kan det vara både meningslöst och kontraproduktivt att vara envis intill till dumhet. Det innebär att man måste välja sina strider med omsorg och gräva ned stridsyxan för den bättre sakens skull (tänker jag). Annars kan man förlora både vänner och nödvändiga sociala kontaktytor. Då har man ju förlorat den striden om sanningen och hedern man avsågt att försvara. (även om man kan bevisa att man har rätt) kan det innebära bortstötande eller sårande känslomässigt för andra och en väldig förlust socialt sätt för en själv även ekonomiskt i vissa fall).

    Påstridighet tjänar ingenting till om man inte har ”något att vinna” på den. Lögnerna är oftast mycket intressantare. De förefaller mig inte som att sanningen i sig är någon lyckobärare, med tanke på fulmediernas framgångar. Men att avsöja dem kan ju innebära viss framgång.

    • Vetenskapliga partiet är ”mot strömmen”, och det beror på vetenskapliga evidens om att vi behöver nedväxt till balans med naturen. I den saken VET vi att vi har rätt i sak, p.g.a. matematiska bevis. Flera olika forskningsfälts evidens (svagare än bevis) pekar också i samma rktning. Men allt kan man inte veta. Man kan minnas fel. Egot, prestige, skam och skuld kan förblinda o.s.v. så man ska alltid vara öppen för att man kan ha fel. Det är mänskligt att göra fel och att ha fel.

      Visst kan enorm envishet att vara sann vara kontraproduktivt, särskilt kortsiktigt, men det VET man aldrig från början. Visst ska man välja sina strider med omsorg och gärna gräva ned stridsyxan för den bättre sakens skull, om det leder till fred, men freden ska ju i så fall gynna alla inblandade, vara långsiktig och även gynna framtidens generationer, anser jag. Annars handlar det inte om ”fred”, men om utplånande underkastelse.

      Man ska ju inte låta storvulna pundhuvuden leda landet och världen käpprätt åt helvete, utan åtgärd.(tänker jag) Vad är moralfilosofiskt korrekt med det? Är det ens egoistiskt korrekt kortsiktigt med de konsekvenser som dessa pundhuvuden skapar? -Nej. Att låta dumheten styra är inte i någons intresse, inte ens i den dummes intresse. Det är jag övertygad om.

      Du kan visserligen förlora s.k. ”vänner” och ”sociala kontaktytor”, genom att vara sann, men hur ”nödvändiga” är de så länge de envisas med att vara en del av problemet? Om de inte är barnens vän, är de då din vän? Vill du verkligen förslösa din tid socialt med sådana? Jag anser att man då behöver försöka hitta nya vänner.

      Du kan aldrig förlora striden om sanningen eller hedern om du med all god intention kämpar för sanning och hederlighet. Dessa är oberoende av lögnens och ohederlighetens uppfattning om dem.

      Enbart inom matematiken kan man ”bevisa” att man har rätt, likt i ”The Most Important Video You Will Ever See” av matematikprofessorn Al Bartlett, allt annat är enbart evidens som kan stödja argumentation eller t.o.m. kan vara förvanskade.

      Jo. Vissa anser att sanningen är ”bortstötande eller sårande känslomässigt” och kan bli ”en väldig förlust socialt sätt för en själv även ekonomiskt” i vissa fall. Det är lätt att tro att det är sanningen, men jag vet faktiskt inte om det är så. Låt mig förklata!

      Egots motstånd mot sanningen är nog det som kan verka ”bortstötande eller sårande känslomässigt”, men släpper man motståndet och välkomnar sanningen så kan den förmodligen hjälpa på riktigt. Sanningen kan ju bli till vinster både socialt och ekonomiskt. Att leva i olika lögner förefaller mig vara extremt osunt, både för individerna själva och för samhället, men även för miljön och den ekologiska hållbarheten. Lögnerna känns fel och skapar depression, drogmissbruk, sekterism etc.

      Jag tror att min påstridighet har ”något att vinna”, för framtidens generationer, även om jag aldrig skulle få ett överdrivet fett riksdagsarvode. Jag hoppas på det första och ser inte det andra som ett stort problem. Jag kan spendera arvodet på viktiga partiaktiviteter om jag vill det och sova gott, utan betänkligheter ändå.

      Men även om vi bara är fåtalet individer i Sverige som tror att vi har insett vad som måste göras, så tänker jag att något snart kan hända som är så allvarligt att människor börjar se sig om, öppet och kritiskt, efter det alternativ som har potential att hjälpa dem, samt rädda dem och deras kära. När de söker fred, balans, samverkan, medmänsklighet, enhet och medvetenhet så kan ev. ketchupeffekten komma. Ju fler vi är som skakar denna ketchupflaska desto snabbare kanske ketchupen kommer dessutom?

      Jo. Lögnerna är mycket intressanta när man söker sanning. Med vetskapen om lögnerna så skär man med lätthet sönder lögnerna rakt framför näsan på de som ljuger och inför de som lögnarna lurar. Klart att sanningen inte alltid är någon lyckobärare och ibland blir korsfäst. Det vet alla som försöker vara sanna.

      Men jag tror att bankmaffians fulmediers framgångar är räknade. Även deras sociala medier, där människor luras till allt möjligt skit av ofri okänd malware, är räknade. Jag känner att vi är fler och fler som avsöjar dem och byter programmering, byter till Linux, byter medier och upplyser vänner. så det vore ju mycket märkligt om detta inte skulle leda till framgång till slut.

      Och vilket val ger dig mest lycka i ögonblicket? Negativitet eller positivitet? Vilken anledning finns det att INTE att vara positiv och konstruktiv? Hur ska man kunna åstadkomma någonting alls utan positivitet och konstruktivitet? Finns det ens anledning att leva utan dem?

  3. Tanken var ju mera allmänt hållen för ens personliga räkning så att säga. Givetvis ska man inte vika ner sig för lögner. Men man gör klokt i att inte ta strid i saker som är meningslösa att strida om eller som man inte har förutsättning för att vinna något på. Att försöka rätta till värdens orättvisor till priset av sin egen hälsa tex, är ju ingen vinst.

    • Att INTE försöka rätta till värdens orättvisor kan också ske till priset av den egna hälsan. I allas väl ingår nämligen vårt eget väl.

      Däri ligger individens egen vinst i altruismen. Orsak och verkan. Även kallat karma, och kan även liknas vid . ”Spårvagnsproblemet” https://sv.wikipedia.org/wiki/Sp%C3%A5rvagnsproblemet

      För visst kan man göra människor sura om man stöter sig med deras stora egon, men man kan också bemötas med tacksamhet för att man gjort människor medvetna om deras egen dumhet. Själv känner tacksamhet när någon försöker få mig att inse något som jag har missförstått.

      Den som inser sin egen dumhet är nämligen intelligent och kan känna tacksamhet för denna ökade insikt, en insikt som kan leda till en sådan tacksamhet att man vill ha denna kritiker i sin organisation, för att kunna förbättra den.

      I mina ögon är människor som Jesus, Buddha, Gandhi och King de verkligt stora vinnarna. Döden kommer till alla. Ingen idé att fega ur.

  4. Ett tankefel?
    Allt kretsar inte bara kring en själv. Det finns tyvärr människor som handlar och tycker utifrån sin egen referensram om värld och åskådning anser sig vara väldens medelpunkt, varifrån allting kretsar och pekar finger om hur alla andra ska och borde vara och hur välden är beskaffad och ser ut , samt vad de gör för fel, men har ingen uppfattning om var de själva befinner sig i det sammanhanget.

  5. Det är lätt att tro att man själv sitter på den objektiva sanningen om världen, fast man innerst inne vet att man kanske varit vilseledd av information som varit falsk sedan ungdomsår och varit fullproppad med föreställningar nu och i dag, som senare visar sig vara felaktiga och falska. Världen förändras ständigt och det vi får veta, tex via medierna i dag eller senare av omgivningen, uppfostran, skolan kyrkan, bekatskapskretsen etc inte alls stämmer med verkligheten.
    Vi får ständigt föreställningar om världen från andra. Vi behöver inte ens ”uppleva det själva” och ändå vill vi gärna tro vi på det som förmedlas, för vi har inget annat val än att förlita oss på att det vi ser och hör förhoppningsvis är relevant.
    Man kan luras av en sinnesförnimmelse eftersom känslolivet måste göra en tolkningsprocess för att bli begriplig och denna förnimmelse måste tolkas mot den bakgrund man har som person med de upplevelser man haft och har genom livet. Där kan det slå fel. Av det skälet så uppstår också den differens av verklighetsuppfattning som skiljer människor åt tex politiskt, i fråga om synen på hur man reagerar på omgivningen.

Välkommen att kommentera! Läs gärna kommentarsreglerna i menyn!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s