Intervju med Sven Wollter om kommunism och rasism + Recension av föreställningen Höj Rösten

Trött efter föreställningen ”Höj Rösten” i Kristianstad, gick den välkände Sven Wollter av scenen och mötte folket. På scenen gjorde den vackre Wollter, en gång utsedd till Sveriges sexigaste man, en gripande föreställning ihop med sina kamrater om bland annat Joe Hill (d.v.s. Joel Emmanuel Hägglund).

I ordet vacker lägger jag personligen inte utsidan, som så många gör, men snarare den vackra energi som kamraterna på scenen utstrålade och som kom till uttryck i det vackra budskap som de framförde som säkerligen fick många i publiken att känna värme och kämpaglöd. Vilket ledarskap.


Jag som skriver detta är inte kommunist, men snarare en vänsternationell ekologiskt hållbar demokratisk socialist, som alltså inte tror på total jämlikhet, som kommunisterna gör, men på ett betydligt mer jämlikt och balanserat samhälle än vad vi har idag, där mycket är gemensamt, men där också mycket bygger på marknadskapitalism, om än tyglad, rättvis och konkurrensutsatt, där monopolen bekämpas så att kapitalismen fungerar såsom det var tänkt av de filosofer som förespråkade den, där konkurrensen mellan företagen alltså gynnar människan och samhället.


Åter till saken. De vackra kamraterna på scen var bandet Nynningen, Proletärens vackra chefredaktör Jenny Tedjeza, som hade en mycket fin klänning, helt i min smak, och den vackra sångerskan Matilda Magnusson. Föreställningen var utmärkt, men jag tyckte personligen att ljudanläggningen var mycket dålig. Skränig. Den hjälpte inte föreställningen på scenen, i min mening.

En jämnare ljudvolym, samt en lägre ljudvolym på låtarna, hade sannolikt matchat känslan av intimitet och värme bättre, tror jag. Nu fick jag istället springa bakåt varje gång låtarna drog igång för att inte skada hörseln, sedan springa fram för att höra budskapet mellan låtarna.

Alla de medverkande på scen var trevliga att vila ögonen på för alla som tittade på dem. Det finns i dag så många lika snygga eller snyggare, men själsligt döda tråkiga artister, som liksom ser ut som röven på hönor när de ler mot varann (ett uttryck som f.ö. ingick i föreställningen). I ögonen på de som lider, mitt i den där ytliga extremkapitalismen, så ser man ofta hur olyckliga de är innerst inne.

För att vara ”frank”, som Wollter sade när jag såg honom på scenen igen i Växjö, så finns det nog borgmästare som ser ut så i olika välbekanta städer i Sverige. Dessa kaviarstinna borgmästare, oavsett färg på kragen, ljuger säkerligen ofta befängt om dessa kommunister, som om kommunister skulle vara emot svensk demokrati.

Lögnerna om kommunisterna bres sannolikt ut okritiskt i de medier som villigt förmedlar dem, men dessa klandervärda befängda individer mår nog inte bra. Man märker att det det finns en barnslig ologisk rädsla för kommunismen bakom dessa påklistrade leenden och denna falskhet, en rädsla som sannolikt är inplanterad hos dem och sannolikt är helt obefogad. Varför är de aldrig lika rädda för Sveriges och Natos krigsförbrytelser och massmord på oskyldiga människor? Ni vet svaret. Ägarförhållandena och det militärindustriella komplexet.

Jag vet inte vad den mental diagnosen bör vara på sådana rädda ljugande borgmästare, samt de medier som låter lögnerna stå där, utan dementier från de kommunister som angrips med falska anklagelser? Varje normalintelligent människa som inser det mentalt sjuka i detta förstår att vi behöver mer mentalt friska medier som Proletären, kommunisternas egen tidning.

Det finns även andra nätmedier som tillåter människor att kommentera, dementera och att höja rösten, men givetvis måste vi som erbjuder folket dessa nya nätmedier, moderera bort de polariserande lögnmedia-trollen, eller om vi publicerar de befängda påståendena, i vart fall bemöta dem.

Men lögnerna om kommunisterna rinner av dem, likt vatten på en gås, när man frågar dem om de fulmediala påståendena. Kommunisterna är för demokrati, både politisk demokrati och ekonomisk demokrati. Kommunisterna är äkta. De bryr sig om samhällets svagaste på riktigt, till skillnad från välgödd kaviarvänster och kaviarhöger. Kommunister är fina människor för fred, jämlikhet och demokrati, till skillnad från riksdagens alla EU-vurmare.

Och har ni hört floskeln ”alla människors lika värde” som välgödd kaviarvänster och kaviarhöger ofta vränger sig med, utan att mena ett enda ord av det?

Jag tror inte på floskeln, men för att vara rättvis, så är nog Kommunistiska partiet det enda partiet där alla människor tycks tro på lika lön till alla människor, d.v.s. total jämlikhet. Själv tror jag inte på denna modell, eftersom jag tror att det kommer upplevas som alltför naivt och orättvist av flitiga, intelligenta och arbetsamma människor. Jag tror på en nyttig balans.

Men för att vara ”frank” igen, så är väl ändå inte en lismande ljugande psykopat, borgmästare eller ej, lika mycket värd för dig som en riktig kamrat, som faktiskt tycker att du är lika mycket värd i lön som han själv? Trots att Wollter såg trött ut efter föreställningen så mötte han folket med stor respekt och skrev autografer till de som bad om dem.

Jag passade på att intervjua Wollter om kommunism, valsamverkan och rasism. Wollter tyckte INTE att kampen skulle byta namn från kommunism, bara för att fulmedierna förvrängde begreppet, men att vi skulle återupprätta ordet.

Min fråga om rasism var en konsekvens av att bandet framförde en låt som sade att man skulle sätta ned foten mot rasism. Att Wollter inte hade tänkt igenom vad som gör att människor kan drabbas av rasistiska känslor var därför inte förvånande, men Wollter tycktes inte bli arg, men snarare känslomässigt påverkad av frågan. För inte vill väl Wollter sätta ned foten på en kvinna som nyss har blivit våldtagen och av detta har drabbats av rasistiska känslor? -Nej. Det tror jag alls inte. Min fråga var givetvis chockande för den som aldrig förut har tänkt på det viset , eller inte är psykiatriprofessor på området, likt Tara Swart.

https://archive.org/download/intervjumedsvenwollterikristianstad/Intervju-med-Sven-Wollter-i-Kristianstad.ogg

Jag frågar mig nu efter denna intervju ifall pragmatism eller envishet kommer löna sig bäst i längden för att kommunisterna ska lyckas. Jag tänker att båda två kan vara viktiga, men kanske allra viktigast för att locka över de som drabbats av rasismen, att ha förståelse och tolerans för att människor kan drabbas av den och lider av den.

Pragmatiskt är, i min mening, att inse de hållbara skälen till att valsamverka sig över 4%-spärren, eller att enas om ett fåtal samlande punkter, som kan locka nya partier och människor till samverkan.  Envisheten är att kommunister förmodligen gör rätt i att fortsätta att stolt kalla sig för ”kommunister” inuti denna valsamverkan, fastän kaviarvänstern och kaviarhögern, som folket alltmer hatar, spottar på både folket och på kommunismen.

Välkommen att kommentera! Läs gärna kommentarsreglerna i menyn!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s