Enligt denna rapport från Terry Hunt via American Scientist finns slutsatser som falsifierar Jared Diamonds slutsats om Påsköns öde. Diamond tycks ha missat stora mängder skelett av råttor i sin analys, råttskelett som Terry Hunt funnit, men kanske även att Jared Diamond kanske av något skäl även bortsett från eventuell slavhandel?
Först en bild (244kb) på tre olika hypotetiska kronologier om vad som kan ha inträffat på Påskön, enligt Jared Diamond, Terry Hunt och mig själv:
Citat och översättning från sidan 4 i den vetenskapliga forskarrapporten:
Paleobotanister har visat den destruktiva effekten av råttor på ursprunglig vegetation på ett antal andra öar också, även de lika ekologiskt mångfaldiga som Nya Zeeland. I områden där råttor avlägsnas, återhämtar sig vegetationen ofta snabbt. Och på Nihoa ön, på nordvästra Hawaiiöarna, finns det inte några belägg för att råttor någonsin blev etablerade och öns ursprungliga vegetation överlever fortfarande trots förhistorisk mänsklig bosättning.
Paleobotanists have demonstrated the destructive effect of rats on native vegetation on a number of other islands as well, even those as ecologically diverse as New Zealand. In areas where rats are removed, vegetation often recovers quickly. And on Nihoa Island, in the northwest Hawaiian Islands, where there is no evidence that rats ever became established, the island’s native vegetation still survives despite prehistoric human settlement.
Huruvida råttor var fripassagerare eller en proteinkälla för de polynesiska resenärerna, skulle de ha funnit en välkomnande miljö på Rapa Nui – en nästan obegränsad tillgång på mat av hög kvalitet och annat än människor, inga rovdjur. I en sådan idealisk miljö, kan råttor reproducera sig så snabbt att populatione fördubblas ungefär var sjätte eller var sjunde vecka. Ett enda par kan således nå en population på nästan 17 miljoner på drygt tre år. På Kure Atollen i Hawaii, på en latitud som liknar Rapa Nui men med en mindre tillgång av mat, rapporterades att populationstätheten av polynesisk råtta under 1970-talet nått 45 per tunnland. På Rapa Nui, skulle det motsvara en råttpopulation på mer än 1,9 miljoner. Vid en densitet av 75 per tunnland, som inte skulle vara orimligt med givet tidigare överflöd av mat, kan råttpopulatione ha överskridit 3,1 miljoner.
Whether rats were stowaways or a source of protein for the Polynesian voyagers, they would have found a welcoming environment on Rapa Nui—an almost unlimited supply of high-quality food and, other than people, no predators. In such an ideal setting, rats can reproduce so quickly that their population doubles about every six or seven weeks. A single mating pair could thus reach a population of almost 17 million in just over three years. On Kure Atoll in the Hawaiian Islands, at a latitude similar to Rapa Nui but with a smaller supply of food, the population density of the Polynesian rat was reported in the 1970s to have reached 45 per acre. On Rapa Nui, that would equate to a rat population of more than 1.9 million. At a density of 75 per acre, which would not be unreasonable given the past abundance of food, the rat population could have exceeded 3.1 million.
Bevisen från andra håll i Stilla havet gör det svårt att tro att råttor inte skulle ha orsakat en snabb och omfattande miljöförstöring. Men frågan kvarstår fortfarande om hur mycket av en effekt råttor hade i förhållande till de förändringar som orsakats av människor, som skär ner träd för ett antal olika användningsområden och praktiserar svedjebruk. Jag tror att det finns påtagliga bevis för att det var råttor, mer än människor, som ledde till avskogning.
The evidence from elsewhere in the Pacific makes it hard to believe that rats would not have caused rapid and widespread environmental degradation. But there is still the question of how much of an effect rats had relative to the changes caused by humans, who cut down trees for a number of uses and practiced slash-and-burn agriculture. I believe that there is substantial evidence that it was rats, more so than humans, that led to deforestation.
Citat från sidan 5 i rapporten:
Vid tiden då den andra omgången av radiokoldateringsresultaten kom hösten 2005, föll en fullständig bild av Rapa Nuis förhistoria på plats. De första nybyggarna kom från andra polynesiska öar runt 1200 e.Kr. Deras antal växte snabbt, kanske med cirka tre procent per år, vilket skulle likna den snabba tillväxt som visat sig äga rum på andra platser i Stilla havet. På Pitcairn ön, till exempel, ökade befolkningen med cirka 3,4 procent per år efter att Bounty myteristerna kom diy 1790. För Rapa Nui, skulle tre procents årlig tillväxt innebära att en koloniserande befolkning på 50 st skulle ha vuxit till mer än tusen på ungefär ett århundrade. Råttpopulationen skulle ha exploderat ännu snabbare, och kombinationen av människor hugger ner träd och råttor som äter frön skulle ha lett till en snabb avskogning. Således, enligt min mening, fanns det ingen längre period under vilken den mänskliga populationen levde i någon form av idyllisk balans med den ömtåliga miljön.
By the time the second round of radiocarbon results arrived in the fall of 2005, a complete picture of Rapa Nui’s prehistory was falling into place. The first settlers arrived from other Polynesian islands around 1200 A.D. Their numbers grew quickly, perhaps at about three percent annually, which would be similar to the rapid growth shown to have taken place elsewhere in the Pacific. On Pitcairn Island, for example, the population increased by about 3.4 percent per year following the appearance of the Bounty mutineers in 1790. For Rapa Nui, three percent annual growth would mean that a colonizing population of 50 would have grown to more than a thousand in about a century. The rat population would have exploded even more quickly, and the combination of humans cutting down trees and rats eating the seeds would have led to rapid deforestation. Thus, in my view, there was no extended period during which the human population lived in some sort of idyllic balance with the fragile environment.
Det finns inga tillförlitliga bevis för att öns befolkning någonsin växte sig så stor som 15000 eller mer, och Rapanuis faktiska undergång berodde inte på interna stridigheter utan från kontakt med européerna. När Roggeveen landade på Rapa Nuis kuster 1722, några dagar efter påsk (därav öns namn), tog han mer än 100 av sina män med sig och alla var beväpnade med musköter, pistoler och huggare. Innan han hade avancerat långt, hörde Roggeveen skott från den bakre delen av gruppen. Han vände och fann 10 eller 12 öbor döda och ett antal andra skadades. Hans sjömän hävdade att en del av Rapanui-borna gjort hotfulla gester. Oavsett provokation, bådade inte resultatet gott för öns invånare.
There is no reliable evidence that the island’s population ever grew as large as 15,000 or more, and the actual downfall of the Rapanui resulted not from internal strife but from contact with Europeans. When Roggeveen landed on Rapa Nui’s shores in 1722, a few days after Easter (hence the island’s name), he took more than 100 of his men with him, and all were armed with muskets, pistols and cutlasses. Before he had advanced very far, Roggeveen heard shots from the rear of the party. He turned to find 10 or 12 islanders dead and a number of others wounded. His sailors claimed that some of the Rapanui had made threatening gestures. Whatever the provocation, the result did not bode well for the island’s inhabitants.
Nyligen introducerade sjukdomar, konflikt med europeiska inkräktare och förslavning följde under nästa ett och ett halvt århundrade, och dessa var de främsta orsakerna till kollapsen. I början av 1860-talet, togs mer än tusen Rapanui från ön som slavar, och i slutet av 1870-talet var antalet infödda öbor endast cirka 100. År 1888 annekterades ön av Chile. Den tillhör detta land än i dag.
Newly introduced diseases, conflict with European invaders and enslavement followed over the next century and a half, and these were the chief causes of the collapse. In the early 1860s, more than a thousand Rapanui were taken from the island as slaves, and by the late 1870s the number of native islanders numbered only around 100. In 1888, the island was annexed by Chile. It remains part of that country today.
På 1930-talet besökte den franska etnografen Alfred Métraux ön. Han beskrev senare Rapa Nuis slut som ”en av de mest avskyvärda grymheter som begåtts av vita män i Söderhavet.” Det var folkmord, inte ekologiskt självmord, som orsakade Rapanuis slut. En ekologisk katastrof skedde på Rapa Nui, men det var resultatet av ett antal faktorer, inte bara mänskligt kortsynthet.
In the 1930s, French ethnographer Alfred Metraux visited the island. He later described the demise of Rapa Nui as ”one of the most hideous atrocities committed by white men in the South Seas.” It was genocide, not ecocide, that caused the demise of the Rapanui. An ecological catastrophe did occur on Rapa Nui, but it was the result of a number of factors, not just human short-sightedness.
Jag tror att världen idag står inför en aldrig tidigare skådad global miljökris, och jag ser nyttan av historiska exempel på fallgropar av miljöförstöring. Så det var med viss ängslan som jag drog slutsatsen att Rapa Nui inte utgör en sådan modell. Men som vetenskapsman kan jag inte kan bortse från problemen med den accepterade berättelsen om öns förhistoria. Misstag eller överdrifter i argumenten för att skydda miljön leder bara till förenklade svar och skadar orsaken till miljörörelsens existens. Vi kommer att sluta undra varför våra enkla svar inte var tillräckliga för att utgöra en skillnad när vi konfronterar dagens problem.
I believe that the world faces today an unprecedented global environmental crisis, and I see the usefulness of historical examples of the pitfalls of environmental destruction. So it was with some unease that I concluded that Rapa Nui does not provide such a model. But as a scientist I cannot ignore the problems with the accepted narrative of the island’s prehistory. Mistakes or exaggerations in arguments for protecting the environment only lead to oversimplified answers and hurt the cause of environmentalism. We will end up wondering why our simple answers were not enough to make a difference in confronting today’s problems.
Ekosystem är komplexa, och det finns ett akut behov av att förstå dem bättre. Med säkerhet visar råttornas roll på Rapa Nui den ofta potentiellt förödande och ofta oväntade, påverkan av invasiva arter. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta att undersöka vad som hände på Rapa Nui, och lära andra oväntade lektioner som denna avlägsna utpost har att lära oss.
Ecosystems are complex, and there is an urgent need to understand them better. Certainly the role of rats on Rapa Nui shows the potentially devastating, and often unexpected, impact of invasive species. I hope that we will continue to explore what happened on Rapa Nui, and to learn whatever other lessons this remote outpost has to teach us.
Det tragikomiska tecknade youtube-klippet ”Big Heads Small Brains – The Story of Easter Island” om hur en civilisation förstörde sin egen natur och sin egen ö för att resa gigantiska stenstatyer måste kanske uppdateras om vi ska tro på Hunt och då involvera en masspopulation av råttor, samt slavhandel. Vill man göra ett nytt klipp enligt min egen teori bör den involvera ätandet av dessa råttor, ständiga konflikter och givetvis, såsom Diamond påpekat, även inslag av kannibalism.
Hunts teori är att populationen begränsats vid en betydligt lägre nivå p.g.a. av råttors gnagande på palmfrön, vilket gjorde att skogarna inte återväxte normalt, ungefär såsom andra djur ex. getter i för stora antal också kan förstöra naturen genom sitt intensiva betande om inte rovdjur eller människor behåller balansen, men enligt Hunts teori har människorna på något vis ändå lyckats behålla en hel del träd, kanske tillräckligt för att erosionen inte helt ska ha spolat bort allt av det övre näringsrika jordlagret på hela ön.
Jag spekulerar i att råttornas gnagande på invånarnas odlade resurser, förutom på trädens frön och andra arter, också kan ha begränsat den mänskliga populationen på ön något, en population som enligt Terry Hunt hypotes tros ha legat runt 2000-3000 människor ganska stabilt och absolut max 15000 enligt Hunt.
Mänsklig population, råttpopulation och resurstillgång tycks således ha styrt utrotandet av andra arter, svält, krig och även styrt eventuell kannibalism kontinuerligt fram till den tid då slavhandlare förmodligen övermannade och tog med sig merparten av öns befolkning därifrån.
Att Påskön således endast hade några hundra invånare kvar och helt saknade träd, då modernare vetenskapsmän tittade förbi, berodde enligt Hunt således inte på en total kollaps av deras civilisation, men förmodligen på europeiska slavhandlare, även om redan massvis med arter sannolikt redan utrotats vid denna tidpunkt av både råttor och människor. Civilisationen som levde på den utarmade ön gick således inte under p.g.a. utarmningen, men eftersom den inte kunde försvara sig effektivt mot européerna.
Men en sak som förbryllar mig är att Hunts hypotes tycks påskina att ön inte hade krig eller våldsamma konflikter. Det verkar mycket ologiskt, så vida inte kvinnorna och männen just på denna ö var i samklang med naturlig balans och därför var förutseende och hade kommit på preventivmedel eller kanske rentutav utförde aborter, eller, mot förmodan, lurade ut merparten av unga flickor och pojkar att simma i de hajrika vattnen, eller om en stor andel av männen och kvinnorna exempelvis levde i celibat likt buddhistmunkar så att de på detta vis åstadkom balans, men det verkar tveksamt.
Jag anser därför att Jared Diamond sannolikt har rätt på denna punkt, <a href=”https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2016/10/10/matematik-exponentialfunktionens-tillvaxtens-effekt-pa-folkmangd-och-ett-lands-religion/”>såsom exponentialfunktionen, d.v.s. tillväxt av populationen, brukar fungera</a>. Krig, konflikt och kannibalism existerade helt säkert ganska kontinuerligt från den tidpunkt då tillgången på resurser började bli knapp och råttorna började ta slut.
Det borde rimligtvis ha varit konflikter och slakt av människor på ön, genom krig, religion eller på annat vis, såsom människor (apor och andra djur) brukar uppföra sig, d.v.s. ganska djuriskt, och denna slakt borde ha varit ganska konstant, säkerligen med några olika religioner inblandade, för att kunna hålla populationen konstant, såsom Hunt påstår att den var.
Har politikerna, de religiösa eller ekonomerna i allmänhet lärt något av denna arkeologiska lilla historia? Känner de något ansvar för framtidens generationer? Svar: -Nej. Helt tydligt känner de inget sådant ansvar, men det finns kanske hopp ändå? Många intelligenta vetenskapligt lagda människor har faktiskt förstått vad populationstillväxt och utarmningen av resurser kan leda till och allt fler vetenskapligt lagda är nu motiverade att ta reda på hur man röstar på Vetenskapliga partiet.
Mer intressant:
Kan invasiva getter eller invasiva ekorrars gnagande på bark och frön ha varit ansvariga för förstörelsen av fler öar? Kanske är fler djur ansvariga för Ökenspridningen i Afrika och i Mellanöstern? På en av Kanarieöarna, ön Fuerteventura har jag noterat att det verkar finnas en kultur av fritt gående getter och T-shirts med getskelett i olika positioner samt ett ivrigt ätande och kommers med getost. Getter eller ekorrar kan kanske likt råttorna ha ätit upp trädens frön och bark och förökat sig i mängder för att sedan dö i mängder. Ön Fuerteventura saknar, likt Rapa Nui, träd. Denna länk om permakultur beskriver faran och nyttan med geten.
Jag ställer mig frågan om människor med religiöst avelsbeteende och gnagarbeteende, ex. de som äter ex. frön och nötter istället för kött, d.v.s. personer som bestämt sig för veganism, skulle kunna utgöra samma hot mot träden som råttor, ekorrar och getter på lång sikt då de verkar sakna naturliga fiender förutom andra människor.
