Viktor Rydberg verkar ha skrivit en dikt år 1914 om girighet, politik, vetenskap, bibeln och Gud. Jag ska här försöka tolka denna Grotte-text och Grotte-dikt. Det kan verka vara antisemitism (i betydelsen judehat inte i betydelsen hat mot folkgruppen semiter), men jag antar att han med ”jude” år 1914 avser själva girigheten hos människan, likt Karl Marx gjorde trots sin judiska bakgrund i sitt bevingade citat om judens schackrande. Således avses förmodligen inte alla judar med ordet ”juden”, men snarare ”den girige”.
INLEDNING.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte1.html
”Medan jag uppehöll mig i Hildesheim på besök hos biskop Bernward, som ännu efter 900 år lever där i sina verk, hände det en kväll, då fullmånen lyste, att jag träffade en man, dubbelt så gammal som biskopen och ännu vandrande bland oss.”
Sankt Bernward lär ha varit den trettonde biskopen av Hildesheim och det speciella med just denna biskop var hans snabba avancemang inom vetenskap och konst, speciellt inom fri konst och mekanisk konst. Han blev väldigt skicklig i matematik, arkitektur och speciellt i tillverkning av kyrkliga föremål som kärl och ornament av silver och guld. (Källa: Engelska Wikipedia)
Vilken bok har då Rydberg hittat som således var dubbelt så gammal som 900 år (d.v.s. 1800 år gammal) och som år 1914 ännu vandrar bland oss? Min första och enda tanke går till Bibeln som antas ha skapats åtminstone hundra år efter Jesus föddes, vilket var år 0 enligt västerländsk tideräkning.
”Det var i den lilla smala Judenstrasse, som åt rådhustorget till blir trängre och slutligen så trång, att månen, som stod i bakgrunden, liknade ett silverstreck, draget mellan två åldriga hus med höga gavlar, burspråk och småtorn.”
Rydberg verkar läsa en skrift i bibeln som ligger precis mellan nya och gamla testamentet.
Månen symboliserar ofta ondska för kristna, förmodligen ligger skriften i gamla testamentet då han anger ”Judenstrasse” (d.v.s. Judegatan).
”Jag såg en tämligen högvuxen skepnad i kaftanlik rock gå framför mig, greps av en aning och påskyndade mina steg, så att jag före honom hann gatans mynning, då jag vände mig om och, mycket riktigt, igenkände det egendomliga ansiktet. Skepnaden var Ahasverus.”
Enligt Engelska Wikipedia, är Ahasuerus i många versioner av legenden ”den vandrande juden”. För att inte hetsa mot folkgrupp och för att jag tror att just girighet är det som avses kommer jag istället kalla honom ”den vandrande girige” då med stor säkerhet alla judar inte är giriga och alla giriga absolut inte är judar.
”Ansiktet var icke mer förvittrat än när vi träffades förra gången, då han, efter ett besök ombord å »Den flygande holländaren», var på väg till Prometeus uppe i de armeniska bergen, och han såg just icke gladare ut än då. Vi hälsade som gamla bekanta, och då jag föreslog ett samtal på bänken vid Rolandsbrunnen, hade han ingenting däremot.”
Rydberg verkar här hänvisa till sin dikt ”Den flygande holländaren” som handlar om legenden om den flygande holländaren. Holländaren lär enligt legenden ha svurit att lyckas runda Godahoppsudden oavsett om Gud eller djävulen stod emot honom, men Gud tolererar inte sådan hädelse utan dömer omedelbart kaptenen och hans skepp att intill domens dag segla på världshaven. Rydberg verkar således anspela på att de giriges problem är deras vilja att lyckas, oavsett om det sker med Guds eller Djävulens metoder, och att straffet för detta alltid kommer förbli evigt lidande.
Rydberg verkar också vilja göra liknelsen av den vandrande girige med Prometheus som beskrivs som intelligent och slug. Prometheus stod från första början i opposition till de högsta gudarna med Zeus i spetsen enligt legenden. Prometheus tyckte att människan var överlägsen alla andra djur (såsom religiösa fascister ofta anser sin egen religion vara). Prometheus beslöt därför, istället för att ge människan goda egenskaper, att ge henne en gåva som inget annat djur hade. Prometheus stal därför elden från gudarna och gav den till människorna. För sitt brott blev Prometheus bestraffad genom att bindas vid en klippa. Där lär enligt myten gudarna Prometheus i evighet få sin lever uthackad av en örn, alternativt en gam. Zeus förbud mot mänsklighetens nytta av eldens upptäckt kallades av grekerna för den ”oligarkiska principen”. Grekerna verkade dock räkna Prometheus förbrytelse mot gudarna som ursprunget till all konst och all vetenskap.(Källa Svenska Wikipedia) Rydberg tycks antyda att de giriga resande oligarkerna kommer få lida i evighet.
Den vandrande girige säger:
”Vad framtiden vidkommer, efterspanar jag tecknen till vårt släktes undergång. Ett verkligen intressant studium.”
Rydberg frågar då efter evidens till vårt släktes undergång. Den vandrande girige säger då:
”- Hör ett bland många! Om du kan tro mig eller ej, men jag har gjort den iakttagelsen, att människorna, i trots av alla vetenskapliga strävandens tillväxt, varda allt mindre vetgiriga. Ungdomens vetgirighet slocknar nu tidigare än fordom. Vad angår bemödandet att tränga tillbaka i det förflutna, begränsar det sig alltmer till den officiella och honorerade forskningen, som bedrives av ämbetsplikt. Du vet otvivelaktigt, vad vetgirigheten om det förflutna är, sedd i stort. Den är för människosläktet detsamma som viljan och förmågan att minnas, att erinra sig är för människan. När hos henne denna vilja – ytterst beror all förmåga av drift och vilja – när den slappas, är det ett tecken, att ålderdomen är inne och döden nära. För gångna släkten voro förfäderna heliga, och arvsägnerna om deras gärningar den dyrbaraste av alla skatter. I våra dagar skulle man vara en industriidkare av sällspord art, om man icke brände deras ben till, låt mig säga, blanksmörja, och samtliga intygen om deras gärningar till aska, om man vore i tillfälle därtill och därmed förtjänte litet guld. Vad angår framtiden, så huru många äro de, som bry sig om den? Det är sant, att samhällena, för att icke redan nästa släktled gå under, sörja, om än med knot och knussel, för barnens uppfostran. Men är det med den omtanke för rasens bestånd och blomstring genom århundraden, som utmärkte de gamla folken? Nej. Och de, som vuxit upp i deras skolor, vad mena de allra fleste bland dem härom? Har du icke sett de unges förvåning, om en gubbe sätter ett träd, vars frukter han har ingen utsikt att själv få njuta? Nej, min vän, mer och mer lösa sig länkarna mellan det förflutna, närvarande och kommande. Mer och mer lever man ögonblickets liv. Men tror du, att en kedja, vars länkar lossna från varandra, skall länge hålla? Människosläktet närmar sig sin undergång. Det är min tröst. Den ohyggliga Grottekvarnen skall upphöra att mala. Den och jag få vila.”
Den vandrande girige tycks enligt Rydberg vara väl medveten om hur viktigt det är med vetenskapens vetgirighet, samt att ha precis den evidens som ingår i Vetenskapliga partiets partiprogram, nämligen den om mänsklighetens möjliga undergång såvida vi inte börjar göra rätt, men den girige tror, enligt Rydberg, inte att människan kommer vara byxad att tänka långsiktigt vetenskapligt på kommande generationer, såsom Vetenskapliga partiet gör, och det blir den giriges tröst när denne själv handlar girigt i nuet som den girige ständigt gör. Den vandrande girige tycks mena att människosläktet närmar sig sin undergång och väljer istället att se glädje i nuet och rentutav fröjdas i tanken på förintelsen av hela mänskligheten.
”Och var finner du levnadsglädjen, om icke i sammanlevnad och samarbete med vänliga och trofasta medmänniskor, om icke i kärleken och vänskapen och i den barnsligt friska och glada inbillningskraften, som gör faran till ett äventyr, mödan till en lek, döden till en port, som öppnar sig till leende ängder? O den alptunga dumhet, som tror sig vinna lyckan annanstädes! Vart jag går, betäcka självmördare, som lidit av denna dumhet, i allt flere hekatomber min väg. Vart jag går, finner jag livsleda, ofta parad med lågt sinnelag, bland dem, som tillvunnit sig guldet, och missnöje, förtvivlan, onämnbart elände bland dem, som icke förvärvat det. Nej du, så visst som det finnes en sanning och så visst som de djupaste sanningarna aldrig kunnat uttryckas bättre än i symbolisk form, så visst är, att sägnen om Grottekvarnen är sann, att hon ännu går, att hon varder med vart år tyngre, kräver större arbetskrafter, kräver i mån av dem en vildare fart kring sin axel, och att hon, var skulden än ligger, maler ve och förbannelser i ökad mängd över vår jord. Månne endast över denna eländiga planet? Jag fruktar, att hon maler även däruppe – Ahasverus pekade mot stjärnorna – att hela universum är en Grottekvarn. Måtte då demonerna komma snart, som gripa hennes vridstång och svänga henne så, att hon maler sig själv i stycken!”
Den vandrande girige tycks inte enbart be om mänsklighetens undergång, men även hela universums undergång. Varför? Jo. P.g.a. hans egen och hela mänsklighetens kortsiktiga tunga dumgirighet att som lidande offer, trots bättre vetande, ändå köra på i ”grottekvarnen”, d.v.s. industrins jakt på guldet, profiten.
Tittar man på verkligheten nyktert så är det väl ändå exakt som den girige påstår. De girige fortsätter göra fel och rösta på partier som kortsiktigt tillfredsställer deras egen dumgirighet oftast med hjälp av ”godhetens” floskler och självmotsägelser som ostadig grund.
Vetenskapliga partiets hopp om mänsklighetens förmåga att finna motivation att leva i balans med naturen ter sig, såsom läget faktiskt ser ut, en smula naiv (om än kanske förnuftig och känslomässigt friskt i jämförelse, om jag får säga det själv).
Grotte får trälinnorna.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte2.html
I denna första del av själva dikten verkar Rydberg kritisera att även kvinnorna ska ut i löneslaveriet.
Grotte får trälbarnen.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte3.html
I denna andra del verkar Rydberg kritisera barnarbete som även detta drivs på av grottekvarnen. Det var kanske vanligt 1914?
Grotte är vorden en världsmakt.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte4.html
I denna tredje del verkar Rydberg kritisera grottekvarnen i formen av stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europa. Första världskriget började 1914 då dikten skrevs.
Grotteproblemet.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte5.html
Rydberg pekar på att orsaken till Grotte-beteendet är ren nationalekonomisk matematik/aritmetik. Krig är lönsamt för kung Frode.
Grotte på avstånd och nära håll.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte6.html
Rydberg visar medlidande även med fogdarna under Grotte för även fogden som piskar trälarna är Grottes träl. Valet för fogden står mellan statens högsta ära, medaljerna, eller att själv bli träl eller kanonmat. Rydberg kritiserar krigets grymhet och dess orsaker och gör narr av imperialismens ”fanor, bjäfs och kransar”.
Till Herren Sebaot.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte7.html
Rydberg ifrågasätter guds existens då bödlarna inte bestraffas. Han drar sedan slutsatsen att guds vrede är hans egen inre vrede men att vreden av hans egen övertygelse, om vad som är fel, kommer av kärlek och medlidande till de drabbade.
Efterskrift till »Den nya Grottesången.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte8.html
På baksidan av den pergamentrulle som den vandrande girige gett honom fann Rydberg svagt skrivna tecken skrivna av olika folk. En antikvarie uttydde orden:
»Edra lidanden skulle lättare bäras, ja kanske välsignas av de idealt anlagde bland eder, om de hade något stort ändamål. Men ett sådant förutsätter en världsplan, och en världsplan förutsätter ett världsförnuft, förutsätter Gud. Men Gud är icke. Således ej heller en världsplan. Således ej heller ett ändamål med edra lidanden.»
Riktigt antar jag. Det finns förmodligen inget självändamål med lidande såvida det inte handlar om en ondskefull ”gud”, men om det finns en god slags ”gud” inom varje människa, ett samvete, ett högre medvetande som ligger över girighetens nivå, ett medvetande som bryr sig om andra människor och bryr sig om allt levande så borde vi åtminstone kunna skapa en världsplan som minskar lidandet genom detta högre förnuft.
Den gudstroende Rydberg verkar uppmana de kristna att INTE söka djävulen i de exakta vetenskaperna:
”Nej, I fromme, söken djävulen icke i de exakta vetenskaperna! I haven honom alldeles inpå er i den praktiska materialismen, vars mest gigantiska uppenbarelse är anden i det nittonde århundradets industrialism, i dess ofantliga Grottekvarn. Där är djävulen mjölnaren, om djävulen är den hänsynslösa egoismen. Där är han.”
Så namnger Rydberg orsaken, egoismens kära syster, ”vulgärfilosofien” som påstår att moral är dåligt och naturen vill att den svage skall gå under, samt att utvecklingens hela hemlighet ligger i den starkes seger och den svages undergång och att således de mänskliga barmhärtigheten hämmar utvecklingen, ett brott mot naturens moral.
Rydberg menar att egoisten tar till sig detta sätt att tänka enbart för att befria sig från sina moralfilosofiska skrupler och så attackerar han fascistiska ledare, förmodligen kristna s.k. ”nationalsocialister”:
”Tragikomiskt är, att denna folkfientliga vulgärfilosofi har sina mest högljudda förkunnare bland socialistledarne. Mycken dumhet har jag under mina sekellånga vandringar mött och föga vishet. Men detta är den största dumhet jag bevittnat i världshistorien. Anhängarne av det bestående goda och anhängarne av de bestående missbruken hava bådadera skäl att vara tacksamma för denna dumhet.”
Så förutsäger Viktor Rydberg intressant nog Hitlers korsbaner som skall bli oberäkneligt genomgripande. Han förutsäger Hitler som kommer väljas till rikskansler av folket med 43%, samt av de tyska kristdemokraterna och de andra borgarna 1933.
Om strävandet för den kroppsarbetande klassens befrielse hade i sitt nuvarande omogna, okritiska, revolutionära, för samhällskonstruktioner av tvivelaktigaste halt uppträdande socialistiska skede hissat korsbanerets, den religiösa socialismens, d. v. s. kristendomens fana, skulle följderna blivit oberäkneligt genomgripande och, som jag tror, fördärvbringande. En annan tid skall komma, då det sker. Man får då se med vilken verkan.
Dumheten är förklarlig, menar Rydberg:
”Den rådande vulgärfilosofien är sådan, att hon måste göra våldet hänsynslösare och de svage förtvivlade. Det är väl detta socialistledarne vilja. De hoppas, att de senare skola ur sin förtvivlan hämta styrka till kamp och seger. Illa beräknat.”
Återigen verkar han ha dragit rätt slutsatser om framtiden. Det var ytterst illa beräknat. Viktor Rydberg ser det som varken dagens socialister, kristna eller nationella tycks se:
”Ideella krafter, religiösa krafter fordras för att hålla arbetaremassorna tillsammans. Därtill duger icke egoismens evangelium.”
…även om jag skulle vilja använda ”moralfilosofiska krafter” istället för religiösa så tycks Viktor Rydberg faktiskt förutsäga även Vetenskapliga partiet:
”Medlidsamme positivister och ateister, som tro på Utopia i stället för på Gud, ha sedan måst åtaga sig försvaret och stundom gjort det med en hängivenhet, som synes visa, att Han, på vars tillvaro de icke tro, är i deras hjärtan.”
Det stämmer på oss, om nu ”Gud” kan tolkas som den rena kärleken till allt levande i balans och till glädje för framtidens generationer i tanke, intention och handling.
”Konung Frodes stat är följdriktigt uppbyggd på de grundsatser, som den omnämnda vulgärfilosofien predikar. De satser, för vilkas fräckhet humanismens anhängare och kristendomens häpna, äro där de officiella sanningarna. Jag vet lika litet, om det kristianska rättfärdighetsriket kan förverkligas, som om en stat kan byggas på de av Marx lagda grundvalarna. Men vad jag vet är, att den ateistiska väg, som nutidens socialistledare valt till sitt Utopia, leder icke dit, utan till kung Frodes Grottekvarn”
Då får vi som anklagade socialistiska ateister, vi som tror att vi människor och vår natur vinner på samverkan och balans mer än på konkurrens och utslagning av de svaga, ge den Demiurg-troende Viktor Rydberg ett sent citat som svar:
”Allt sedan begynnelsen har människan använt Gud för att rättfärdiga det orättfärdiga”
/ Salman Rushdie (Källa: https://www.goodreads.com/author/quotes/3299.Salman_Rushdie)
Föreställ er om man tar bort religionens och sekterismens galenskap från folket så att ingen falsk ”gud” längre kan rättfärdiga det orättfärdiga! Föreställ er ateism, moralfilosofi och vetenskap som källa till något godare än tron på en falsk, till synes av psykopater, uppfunnen Demiurg!
Ur kanslern-Mammonsprästens festpredikan.
http://runeberg.org/rydbdikt/grotte9.html
Men Viktor Rydberg tycks ändå själv ha skam i kroppen:
Den grep omkring sig, österns själapest,
därhän – jag blygs för minnet – att det hände,
att även jag som ung blev Kristuspräst.
Att bli präst inom kristendomen liknar således Rydberg själv som en pest i själen, eller är det kanske ironiskt menat?
”I detta tunga kall var det min tröst,
att den, som framför nasarenens altar
sin kristianska offertjänst förvaltar,
kan bära Mammons altar i sitt bröst.
Så gjorde jag, så gjorde hundra andra.”
Rydberg erkänner här sin egen Mammon-dyrkan, sin egen egoism. Först till synes starkt, men han försöker sedan egoistiskt förmildra sin skam med att han inte var ensam Mammon-dyrkare. Han låter dock inte ens denna lilla skam stanna länge. Det förefaller vara ett retoriskt trix för att locka in andra präster i den fällan som han kanske gillrar åt dem.
”Visst var det obekvämt men ej att klandra,
ty se: vårt nya evangelium
har, likt naturen, tillerkänt ett rum
åt list och skrymteri vid styrkans sida
i livets strid, som alla ha att strida.”
Det fungerar. Djungelns lag, som Rydberg genom hela texten klandrat, får plötsligt rättfärdiga egoismen. Rydberg hänvisar högt till det fascistiska evangelium som predikar exakt det moraliskt vidriga som han precis fördömt.
”Slån upp vårt evangelium och läsen:
»Den strid, som strids för levnadsnjutningen,
är konstnärn, som besörjer gjutningen
med lägre väsens malm av högre väsen;
som danat ögats ljus fram ur det skumma
och manat ljud och röster ur det stumma
och räv- och mänskoslughet ur det dumma,
ger segern åt det starka och det sluga
och nödgar styrkan för det sluga buga
och ställer våldet högt, men högst till sist
list.»”
I strid med Jesus-budskapet om att störst är den rena kärleken till vår nästa så sätter han nu listen högst. Sedan fortsätter han att sjunka till den moraliska höjden av ”svin och hund”. Vill han dra med sig läsaren och få läsaren att se sig själv genom att lura läsaren att se det förträffliga med omoralen?
”Förkunna högt, fanfar, från bygd till bygd
befrielsen från Kristusreligionen,
som gjorde dygd till blygd och blygd till dygd –
som var ett hinder för evolutionen
och var ett hån mot universums lag,
den lagen: liv åt kraftig, död åt svag!
Hon var ett dumförmätet bud att hjälpa
den uselhet naturen själv vill stjälpa.”
Han har nu till synes genom religionen tagit det enorma klivet från extremt fördömande av fascismen och egoismen till att omfamna den.
”Moralens grund är lusten rätt och slätt.
Men då – hur går det med vår samhällsrätt?
Om brodern för en guldbit mördar brodern,
och sonen modern?”
Ja, hur går det nu för fascistens och egoistens teorier om styrka och svaghet? Fällan slår igen.
Ja, vänner, det är hans privata rätt.
Men lusten, som privat, har, som I veten,
sin fulla motvikt i utiliteten,
som stiftar lag mot mord, och detta just
för att vi ostört njuta må vår lust.
Nej. Det kan inte tolereras i lagen för det skulle strida mot egoismen för alla att ostört njuta sina lustar… Ha ha ha. Briljant.
”Men straffa rik och fattig lika vore
ett brott mot Mammon, bör envar förstå,
då Mammon själv är nådig mot de store
men har till undergång bestämt de små.”
Yttermera förklarar han att lagen ej heller ska vara lika för överklass och underklass med samma fascistiska egoistiska motivering.
”Ur lustens rot går egoismen fram,
den förr så smädade
och hädade;
den växer upp med väldig stam
och yvig krona, i vars skygd
vår stat på säker grund är byggd.
Ur egoismen växer klassintresset,
för oss, de höge spelarne, trumfässet
uti vår politik, real och hälsosam.”
Här tycks Rydberg förklara socialismens klasskamp som ett resultat av den förtryckta klassens egen egoism.
”När denna värld ännu var galen
och stirrade sig blind på idealen,
gick Grottekvarnen tung och trög
som i en barbackväg en klumpig drög,
och de, som ärligt dyrkade
sin nasaren, påyrkade
åt trälen någon ro och fullt tillräcklig näring.
Nu, när han ingen näring får
men hugg och sår,
nu han I sett, hur Grotte går,
hur han i Frodes sköte sår
sin oerhörda gyllne äring.
Ja, vår reala politik
är framgångsrik och ärorik,
och mer än Adonai och Oden, Zeus och Ammon
är ärorik och full av nåd vår Mammon.”
Här tycks Rydberg mena att Grotte-beteendet ändå var mer balanserat och att grottekvarnen gick trögare då det fanns mer fokus på ideal.
