Inom politiken och fulmedierna existerar idag en mycket fast och orubblig tro på klimathotet, även om åsikten kommer från den politiska organisationen IPCC, samt är omgiven av olika former av lögn, som jag gått in på i denna serie om hur man skiljer på sanning och lögn.
Förnekelse? Kätteri?
Det fulmedierna sammanfattar oliktänkande vetenskapsmäns funderingar med är ofta det nedsättande och sekteristiskt klingande kontrollordet ”Klimatförnekelse!”, men riktigt så enkelt är det naturligtvis inte.
Fulmediers storvulna sekteristiska attityd och förminskande av andra hypoteser ÄR givetvis OTROLIGT MÄRKLIG och MISSTÄNKT BISARR om nu faktiskt INTE klimatalarmismen baserar sig på någon helt annan dold agenda som styrs av fulmedias ägare. Detta är naturligtvis en fullt logisk hypotes. Någon annan rimlig förklaring än en medvetet skapad masshysteri tycks faktiskt vara utesluten.
Vetenskapsmän med kompetens på området, som tror på andra förklaringar, med evidens som grund, förnekar naturligtvis INTE att klimatet existerar, eller att klimatet har förändrats genom historen. Frågan är istället hur mycket och varför, samt är det dåligt eller nyttigt?
Vetenskap är inte heller som religion, d.v.s. att den baserar sig på gruppens enighet och en fast övertygelse, eller mängden som tror något (ad populum-argumentationsfelet), även om detta ogiltiga klimatargument visat sig vara osant, men ändå fortsätter klimatalarmister att repetera lögnen. Varför? – Jo. Förmodligen för att fulmedia repeterar det falsifierade argumentet och att de läser lögnerna, samt tror på dem blint, likt vilken annan sektmedlem som helst som följer sin sektledare.
Är det dags att lämna fulmediasekten?
Vetenskaplighet är något helt annat än fulmediasekterism. Vetenskapsmän försöker plocka bort teorier som inte håller, d.v.s. försöker falsifiera dem och skapa nya bättre teorier om hur allting hänger ihop.
Riktiga forskare försöker se öppet och skeptiskt på samband, inte tvärtom, såsom en sekteristisk individ gör, d.v.s. bestämmer sig fast för en källa och en tro och förstärker den genom att upprepa den till leda (ad nauseam– eller ad infinitum–argumentationsfelet). Detta felaktiga sätt att resonera kan även kallas för Konfirmeringsbias.
Ordet ”klimatförnekare” har således ingen effekt på riktiga vetenskapsmän, eller får ev. vetsnskapsmän att le eller sätta handen för pannan, likt en babian med baksmälla.
Sten Kaijser på Klimatupplysningen redovisar de fyra grupperna som jag här även numrerar:
1. Först har vi dem som faktiskt tror att uppvärmningen inte bara kommer att fortsätta utan kanske till och med accelerera, och som därför är genuint oroliga. [Ex. Greta och alla andra som idag tror blint på IPCC och de konstant ljugande mediernas version.]
2. Sedan har vi dem som i engelsktalande kretsar kallas lukewarmers [ljummen uppvärmning], de som visserligen tror att en stor, kanske övervägande, del av den uppvärmning som skedde under slutet av 1900-talet berodde på ökningen av koldioxidhalten, och som kanske också tror att uppvärmningen kommer att fortsätta men som ändå inte tror att detta kommer att leda till en katastrof.
3. En tredje grupp, dit jag räknar mig själv, kan visserligen tänka sig att koldioxidökningen kan ha bidragit till den sena uppvärmningen, men tror att de faktorer som orsakade den tidiga uppvärmningen spelade en väsentlig roll också för den senare. I den gruppen finns det också några som inte utesluter att det kan bli kallare framöver och som föredrar en viss uppvärmning framför en avkylning.
4. Det finns kanske en fjärde grupp som anser att koldioxidens roll är i stort sett försumbar, att temperaturen bestäms av andra faktorer och att koldioxidhalten i atmosfären är en återkoppling ifrån temperaturen. Huvudargumentet för den uppfattningen är att enligt vad som framkommer ur mätningar i isborrkärnor så är är det temperaturen som ändras först och koldioxiden som följer efter med några hundra års eftersläpning.
Kaiser menar dessutom att det främst är på tre punkter som uppfattningarna går isär:
1. Den första är havens roll, frågan är då om de har en egen roll i klimatsystemet eller om vattenångan enbart är en förmodligen förstärkande återkoppling ifrån koldioxiden.
2. Den andra är hur snabbt en minskad utstrålning får ett stort genomslag för atmosfärens medeltemperatur.
3. Den tredje är om en uppvärmning är ett hot eller om den rent av kan vara till gagn för livet på jorden.
Sten Kaijsers artikel på Klimatupplysningen innehåller mer intressanta funderingar och ett öppet kommentarsfält med en hel del intressanta kommentarer (till skillnad från fulmedierna). Så Klimatupplysningen är väl värt ett besök för den som är intresserad av klimat. Absolut.
Mer intressant:
Isbjörnarna är feta och frodiga. Mår toppen.
