En översättning av A rules-based or US-based international order for Iran?
En regel-baserad eller USA-baserad internationell ordning för Iran?
Av Hans Blix som är f.d. utrikesminister och generaldirektör Emeritus för IAEA.
Det finns för närvarande en risk för en fullskalig amerikansk militär attack på Iran. Detta får medierna och allmänheten att glömma att ett annat amerikanskt angrepp redan har genomförts – enligt säkerhetsrådets och FN:s stadga.
Både media och regeringar anger rutinmässigt att USA har ”dragit sig tillbaka” från ”avtalet” om det iranska kärnkraftprogrammet, den gemensamma övergripande handlingsplanen (JCPOA). Detta är vilseledande.
USA ”drog sig tillbaka” från Parisavtalet om klimatförändringar, i enlighet med en klausul som uttryckligen gav rätt att dra sig tillbaka.
Detta beklagades av hela världen, men det var ändå lagligt. Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, USA och Iran tecknade emellertid inte ett ”avtal” som innehöll en återkallningsklausul.
De undertecknade inte något dokument alls. De kom snarare, efter tio år av förhandlingar, fram till en gemensam detaljerad handlingsplan som avsåg en viktig nedskärning, samt stark inspektion av Irans kärnvapenprogram, samt IAEA:s upphävande av ekonomiska sanktioner mot Iran.
Självfallet kunde sju medlemmar i FN inte häva sanktioner som FN:s säkerhetsråd beslutat om, bindande för alla FN-medlemmar, ensamma. Vad de kunde göra – och gjorde – var att lägga fram sin plan inför säkerhetsrådet för övervägande, godkännande och beslut som skulle vara bindande för alla FN-medlemmar, inklusive dem själva.
De obligatoriska bestämmelserna, om upphävande av FN-sanktioner, är som en lag. De innehåller inga riktlinjer som tillåter någon att ”dra sig tillbaka”, men lovar utarbetade rutiner för hantering av klagomål.
USA:s regering utnyttjade inte dessa rutiner, utan återinförde omfattande sanktioner unilateralt. Med andra ord ”drog de sig inte tillbaka” från ett avtal. De bryter mot ett säkerhetsrådsbeslut som var rättsligt bindande.
Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att deltaga i att bryta mot det beslut som de var skyldiga att respektera (enligt regel 25 i FN-stadgan) och klargjorde att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att bestraffa företag som gjorde affärer med Iran, samt förlitade sig på säkerhetsrådets beslut, samt JCPOA för att häva sanktioner.
Vad vi har bevittnat är i själva verket att Washington har för avsikt att ersätta FN:s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?
Mot bakgrund av Rysslands handlingar i Ukraina har det förekommit mycket tal i Europa och i USA om behovet av att respektera den ”regel-baserade internationella ordningen”, inklusive, utan tvivel, FN-stadgan.
USA:s regering, som är en av de högsta arkitekterna i denna ordning, är nu uppenbarligen direkt engagerad i att undergräva den.
De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och EU – har funnit det här chockerande och har inte anslutit sig till återupptagandet av illegalt införda sanktioner.
En finansiell mekanism, som skapats av europeiska regeringar, visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men USA:s makt i global finans är så stor att det, i stort sett, inte är möjligt att skydda privata företag som önskar fortsätta sina affärer med Iran, men som inte vågar, i rädsla för ekonomisk bestraffning av USA.
Europeiska, samt andra regeringar, har bett diplomatiskt att USA ska ändra sin kurs, men det har varit förgäves. De har också vänt sig till Iran och uppmanat till att överväga eventuella medgivanden till USA, samt bett dem att fortsätta att fullt ut respektera det säkerhetsråds-myndiga JCPOA, trots berövandet av avsedda fördelar.
Faktum är att vissa europeiska regeringar faktiskt verkar hota Iran med sanktioner, om Iran skulle avvika det minsta – till exempel genom att överskrida den föreskrivna maximala lagrade kvantiteten av 300 kg låganrikat uran – från JCPOA, vilket USA redan nästan helt har förstört.
Det är sant att Iran inte har något praktiskt behov av att överskrida de fastställda gränserna, men man kan undra hur meningsfullt ett sådant hot är, när, i praktiken, sanktioner redan har återinförts på företag i Europa, genom USA:s åtgärder.
I tillägg är en bister ironi, mot USA:s ”realpolitik”, att Washington insisterar på att säkerhetsråds sanktioner, som ålagts Nordkorea, bör genomföras av alla.
Man skulle vilja förstå de riktiga (i stället för de olika angivna) skälen varför USA:s regering har valt att göra Iran handikappat, genom olagliga sanktioner, och varför, som i fallet med Irak 2002 och 2003, det har samlas militära styrkor redo att attackera. Vad avser dessa påtryckningar uppnå?
Som i fallet med Irak, så påstår USA att Iran kan tänka sig att utveckla kärnvapen och att JCPOA är en otillfredsställande barriär. Medan man inte kan utesluta möjligheten att ett hotat Iran en dag skulle kunna använda sin kärnkraftskompetens och infrastruktur för att inleda ett vapenprogram, så har Iran hittills helt och hållet följt handlingsplanen för att minska sitt kärnkraftprogram och har helt och fullt accepterat högst påträngande IAEA-kontroll.
Inte ens den israeliska militären verkar ha varit för en militär åtgärd mot det nuvarande iranska nukleära programmet. Som i fallet med Irak så kan USA främja påstådda nukleära problem eftersom allmänheten är benägen att godkänna åtgärder mot ytterligare spridning av kärnvapen.
Är Iran, som påstås av USA, ett hot mot USA eller mot internationell säkerhet, och en som USA känner att de måste stoppa?
Det är sant att resultatet av inbördeskriget i Syrien är ganska positivt för Iran och negativt för USA och dess vänner, och att iranska allierade gör bra ifrån sig i Jemen, men det gör knappast Iran till ett land som är benäget till frontala militära åtgärder mot sina grannar.
Snarare är det Iran, med Israel, Saudiarabien och UAE beväpnade till tänderna, samt USA, som håller en stor amerikansk flottbas i Bahrain; en stor flygbas i Qatar; två hangarfartyg i gulfen och amerikanska markstyrkor i Irak, som är under ett aktivt hot om attacker från luften.
Men åtgärder för att förstöra iranska kärntekniska anläggningar kan vara problematiska med tanke på offentliga internationella reaktioner och eventuell hämd av Iran mot kärnkraftverk i Abu Dhabi.
Anfall på militär, industri och infrastruktur skulle knappast leda till ett dämpat Iran, utan skulle riskera att utvecklas till en stor konflikt vid en tidpunkt då president Trump kanske inte vill se amerikanska väljare distraherade av ett annat Mellanöstern-krig.
Är USA så oroad över mänskliga rättigheter och brist på demokrati i Iran? Så genomsyrad av minnen av ockupationen av den amerikanska ambassaden 1980 att det är angeläget att hota med militära handlingar för att störta regimen? Inte troligt.
Många av oss i väst är inte förälskade i en auktoritär regim som är en av de mest energiska användarna av dödsstraffet. Men det är svårt att tro att människorättshänsyn skulle vara en lockande orsak till att USA hotar eller tar till väpnade åtgärder. När allt kommer omkring så odlar USA ett nära samarbete med Saudiarabien, en stat som till och med har använt ett konsulat som en plats för en av sina många avrättningar.
President Trump har upprepade gånger kommit ut och föreslagit att Iran kallar in honom för att ta luften ur situationen, lösa alla meningsskiljaktigheter och låta honom hjälpa Iran att bygga en briljant framtid – även utan regimförändring. Om han var uppriktig – och det finns ingen anledning att tro att han är det – så är den hållning, som han verkar villig att presentera, en bild av en välvillig kejsare av ett allsmäktig USA som erbjuder ledaren i ett avlägset mindre område att komma fram inför honom för att förklara vilka problem det finns och sedan vänta på den mäktiges anvisningar.
Kanske är hans verkliga avsikt att göra det möjligt för honom att i en kris säga att han har erbjudit en generös förlikning och att hans olivkvist blev avvisad.
Till skillnad från några av hans rådgivare så vill president Trump förmodligen inte ha en väpnad konflikt. Inte heller verkar Saudiarabien, UAE och Israel vara angelägna om en oförutsägbar krigs- och regimförändring i Iran.
Det skulle vara förståeligt om de oroade sig för att Iran skulle expandera ekonomisk makt och inflytande, snarare än statens militära makt, och om denna spekulation är rätt, kan deras primära ambition vara att hålla tillbaka Irans ekonomiska utveckling så länge som möjligt.
I ett sådant scenario skulle koncessioner eller förlikningshandlingar av Iran inte avvärja den nuvarande situationen. Spänning kan vara den sak som önskas som en rationell anledning för sanktioner, vilket leder till en dålig ekonomisk utveckling, snarare än några specifika politiska förändringar.
Men i ett mer optimistiskt scenario så kan vissa förlikningshandlingar av Iran göra det möjligt för Washington att förklara seger och återvända till det regel-baserade internationella systemet.
—-
Mer intressant:
https://www.alliansfriheten.se/a-rules-based-or-us-based-international-order-for-iran-europeanleadershipnetwork-org/
https://www.globalpolitics.se/vad-innebar-usas-hantering-av-iran-avtalet-enligt-margot-wallstrom-och-enligt-hans-blix/
