Klimatbluffen – Orsaken att Trump inte vill följa Parisavtalet

Donald Trump har visat irritation över Parisavtalets särbehandling av Kina, samtidigt som en högre CO2-halt numera inte anses utgöra något hot av allt fler forskare. Observationer stämmer helt enkelt inte med de berömda klimatdata-modellerna som utgjorde själva klimatbluffen. Tvärtom anses numera en betydligt högre koldioxidhalt i atmosfären vara välgörande för växtligheten. Ändå pågår de lögnaktiga mediernas massmediedrev mot Trumps Parisambitioner, helt utan någon bakomliggande klimatvetenskap.

Visserligen är det sant att Trump inte heller presenterar något vetenskapligt om saken på sitt Twitterkonto, sannolikt för att det inte ingår i hans kompetensområde. Jag kritiserar inte det. Man ska inte ge sig in på saker man inte helt förstår. För att avläsa data och diagram och kunna analysera dem rätt krävs viss kompetens på området. Trumps poäng verkar helt sonika vara USA:s rika kapitalisters väl. America first. Punkt. Jag respekterar det. Röstar folket höger ska de få det. Demokrati kallas det.

Den sannolika orsaken för motståndet mot Trump i denna fråga vet ni som läser denna blogg redan. Klimatbluffen är en del av en politisk globaliseringsagenda skapad av monopolkapitalet, medan Trump är protektionist och vill skydda USA från orättvis frihandel och massinvandring, allt medan han fortsätter gynna det militärindustriella komplexet i USA med lägre skatter och fortsatta krig, sannolikt för att undvika total ekonomisk katastrof, eller t.o.m. för att trygga sin egen presidentpost, kanske t.o.m. sitt eget liv och även sin familjs liv.

Men globaliseringen lär inte vänta medan USA försöker återhämta sig ekonomiskt från Obama. Kina och Ryssland fortsätter med de visserligen organiska, men icke-ekologiska globaliseringsplanerna. Många tillväxtgalna ekonomer som inte förstår problematiken med tillväxt är givetvis pigga på att kliva på det tåget likt vilken religiös sekt som helst.

USA verkar inte få vara med i Kinas eller Rysslands globaliseringsplaner och det är enkelt att förstå. USA och GB-CIA har inte betett sig mentalt stabilt vad gäller atomvapen och vem vill göra affärer med en mentalt instabil oligarki?

Det är sannolikt därför som många av de mentalt störda girigbukarna på Wall street och krokodiler i Washingtons träsk helt säkert tuggar fradga och via sina medier i väst spottar denna fradga omkring sig i form av nedsättande ord mot både Donald Trump och Vladimir Putin. Det fungerar dåligt.

Det intelligentaste man kan göra är sannolikt att avskärma sig från konflikten genom att undvika dessa medier, bojkotta och undvika de mentalt sjuka ländernas produkter, verka för balanserad partipolitik, välja objektivare medier, välja neutralitet, alliansfrihet, ekologi, totalförsvar och kanske preppa en aning med konserver, vatten etc. och hoppas på fred.

Läs mer om saken: Klimatupplysningen – Paris, MAGA, OBOR och medierna

Politisk militär sommarnovell – USA:s svettige Sergeant Brown och Sveriges Löjtnant Månsson i Aurora 17

Förord

Sverige och USA ska samöva. Aurora 17. Vilka människor är det som Sverige ska samöva med vid Aurora 17-övningen? Det är en fråga jag ställer mig som författare idag. Jag tror egentligen inte att skillnaden mellan en svensk soldat och en amerikansk soldat idag är särskilt stor. Våra länder skiljer sig inte nämnvärt åt mer än att USA:s motsvarighet till Vänsterpartiet, vänsterfalangen av Demokraterna är ca tre gånger större i USA än i Sverige.

Någon absolut sanning existerar inte. Vi kan försöka närma oss sanningen med evidens, ibland t.o.m. med matematiska bevis och vi kan ibland komma nära, säkerligen ofta rakt på sanningen, men vi är aldrig helt säkra, men när evidens och bevis pekar i samma riktning kan vi i alla fall känna att vi nått nära sanningen.

Jag ställer således frågorna: Vad är det för soldater som samövar? Hur tänker de? Vilken moral har de? Hur ser de på framtiden? Vilken typ av människor arbetar de för? I min novell framträder ett fullt möjligt svar ur min fantasi.

–-

Politisk militär sommarnovell – USA:s svettige sergeant Brown och Sveriges Löjtnant Månsson

Mörkt. Händerna vilade på relingen. I ljuset från stjärnorna på däck kom ett vitt leende mot Månsson. “Manson, you motherfucker”, sade rösten vänligt med ett skratt på slutet. Löjtnant Månsson skrattade till, översatte orden i sitt huvud och funderade samtidigt på vänligheten i tonen. “Manson”, betydde att rösten menade honom men att personen läst “å” på hans namnbricka som ett “a”. “Din moderknullare” användes i USA ungefär som “Din djävel” på svenska, men kunde menas vänligt mellan vänner i USA.

Det kändes egendomligt och ovant, nästan som att väster om Gotland samtidigt befinna sig i förorten talandes med en lågt bildad smågangster. Månsson svarade med samma vänliga ton på nästan perfekt amerikansk engelska, “Ja, förmodligen är jag en helt förskräcklig moderknullare. Din moder var en förträfflig moder. Kom in i stjärnornas ljus min son!”

Leendet försvann i mörkret. En obehaglig tystnad spred sig. Hade Månsson gått för långt? Kanske var det att gå för långt att skämta med killens moder och kanske rentutav hans imam eller präst? Amerikaner kan vara religiösa och trots sina blå ljuskänsliga ögon kunde Månsson inte uttyda den förvånade minen i det kolsvarta ansiktet trots stjärnornas ljus.

Efter mannens förvåning i mörkret kom skrattet. Båda militärerna var mentalt stabila, drillade att kallt motstå provokationer i sina hårda helvetesveckor som nybakade soldater. Månsson skrattade också, hälsade med handen i luften och lade tillbaka handen på relingen.

I stjärnljuset såg Månsson att det var den svettige sergeant Brown. Sergeanten svettades fastän det var relativt svalt i sensommarnatten. “Du har pungkulor Månsson. Det gillar jag. Kom med mig!” beordrade Brown. “Jag har en kall öl till dig”. “Men sergeant…”, började Månsson, “Inga men!”, sade Brown, “Jag vill visa dig något, men du måste lova mig att inte berätta för någon. Lova!”. “Ok. Jag lovar”, sade Månsson.

De gick ned tillsammans i fartyget, ned för en trång trappa. Klick. Pys. Klick. Pys. Ölen var kall och slank ner lätt. Leende i tystnad kände Månsson hur adrenalinet försvann helt och han kände sig lugnare. Brown satte pekfingret mot sin stängda mun och vinkade att Månsson skulle följa efter så tyst han kunde. De amerikanska soldaterna sov tungt med gardinerna fördragna i kojerna. Sergeant Brown hade kört riktigt hårt med dem under dagens fridykarövningar.

De kom till överdelen av ett stort rum med gallergolv och ett tjugotal silos. Det brummade och klickade i ventiler. Månsson visste vad som fanns inuti. Missiler. Oklart vilka stridsspetsar. Den svenska regeringen hade godkänt införseln och tullen hade inte fått klartecken att kontrollera dem. Enligt svenskt värdlandavtal och lag var inte införsel av kärnvapen förbjudet på svenskt territorium fastän en minoritet av svenska politiker hade krävt det.

“Vänta här!” sade sergeant Brown. Han var försvunnen i ungefär 22 sekunder. Månsson övervägde att fotografera utrustningen och instruktionerna på silosen med sin hemliga kamera, men en märklig känsla fick honom att avstå, trots att han hade order att göra det om tillfälle gavs.

“Du är inte en så dålig moderknullare, Manson”, sade Brown när han tittade fram bakom ett silo med en geiger-mätare för att mäta radioaktiv strålning, “Detta är seriösa moderknullare, riktigt förfärliga moderknullare” fortsatte Brown medan han klappade på ett silo. “Nukleära?”, frågade Månsson. Brown höll geigermätaren mot ett av silona och den visade ett svagt utslag. “Japp och det bekymrar mig. Jag vaknar ofta svettig i mardrömmar”, svarade Brown, vilket förmodligen förklarade både svetten i den svala natten, förutom att Brown faktiskt var vaken mitt i natten.

Brown sade: “Jag har sett många barn slitna i bitar av våra vanliga konventionella klusterbomber i Irak. Jag har sett blodet i vanliga bostadsområden och jag har känt de hemska dofterna av utspritt maginnehåll. Jag har sett barn som frågar när de ska få tillbaka sina armar. Jag har sett läkare och sjuksköterskor som inte vet vad de ska svara och inte kan dölja sina känslor. Liklukten är värst, men ett kärnvapenkrig bekymrar mig faktiskt ännu mer. Bekymrar det inte er svenskar?” Månsson svarade: “Visst, vissa av oss, men vad kan lilla Sverige egentligen göra åt det?”, svarade Månsson.

Brown reagerade med viss irritation blandad med ledsamhet i rösten, “Jag ska tala om för er svenskar vad ni och alla andra små länder kan göra! Ni kan välja politiker med mer moral och med pungkulor som ger ett stort fett stopp till moderknullande atombomber på ert territorium, för det är det som det moderknullande Washington borde få höra någon djälva gång!”

Månsson suckade och svarade: “Vi har samma problem i Sverige som ni har i USA. Vår befolkning är fördummad av massmedierna som ägs av ungefär samma monopolkapitalister. Folket fortsätter, i alltför hög grad, att rösta på de politiker som ville ha hit kärnvapnen. Politikerna använder ett känslomässigt språk för att hålla det långsiktiga tänkandet i schack. Orden skola, vård och omsorg, eller mer pengar i plånboken, eller det bästa för Sverige, eller alla människors lika värde, eller andra floskler eller självmotsägelser utgör en dunmjuk kudde av behaglig rosa dröm för det svenska folket. De slipper tänka. Det kan mjukt luta sig tillbaka mot kudden. Kudden förirrar intelligensen och det skeptiska tänkandet, men kudden är i allra högsta grad bekväm.

Brown tömde sin öl helt och frågade uppgivet “Så. Vad röstade du på, Manson?” Månsson svarade: “Alltså, jag tror att det skulle kunna översättas till något som liknar Bernie Sanders i USA”. Brown såg något lättad ut och sade “Ganska bra, Manson, men jag vet inte om det är bra nog. Du såg ju vad som hände i USA. Berine blev lurad på konfekten och stöttade ändå drottningen av kaos, Hillary Clinton. Det var därför som så många röstade på Donald Trump som använde delar av Bernies retorik för att vinna valet. Trump beordrade nyligen oss i marinen att skjuta missiler mot demokratin i Syrien och nyligen sålde han mer vapen till Wahhabismens diktatur i Saudiarabien.”

Månsson vände ned huvudet i sann besvikelse och svarade: “Jo, men USA:s folk kunde väl inte veta att det skulle gå så. Det trodde på förändring. Det trodde att träsket skulle rensas upp. Inte heller Sveriges folk skulle väl kunna veta att vår statsminister skulle sälja drönare tillsammans med Wallenberg till saudierna och…” Brown avbröt med ett bestämt “Tjurskit!”, vilket betyder “Skitsnack!” på engelska. Brown fortsatte bestämt: “USA:s och Sveriges folk visste mycket väl vad de gjorde, de satans tjurskitande moderknullarna.”

Månsson var helt tyst och tänkte på vad Brown sade och insåg att det förmodligen var sanningen, även om han själv inte var motiverad att tänka på den saken, lika lite som USA:s eller Sveriges folk sannolikt var motiverat att tänka på vad de gjort val efter val efter val i åtminstone 30 år.

Månssons och var tionde svensks röst på Vänsterpartiet hade i princip haft lika lite effekt som att de allra flesta medborgare i USA ville ha Bernie Sanders som president. Noll effekt. Och frågan var väl om ens fullständig seger för Bernie hade hjälpt när man tänker på vad som hänt med alla av de presidenter och statsministrar som trodde att de kunde skapa världsfred, oavsett om de var republikaner eller demokrater eller demokratiska socialister från Sverige.

Månsson var en kortväxt men vältränad man, en dataingenjör, eller som det egentligen borde heta, datoringenjör. Han hade högt IQ och var stark som helvete för sin storlek, men det syntes knappast på honom, förutom på benen och arslet, om han var naken. Månsson var väl insatt i utrikespolitik. Det var exakt dessa orsaker som gjorde att han hade valts ut till särskilt känsliga och svåra uppdrag.

Att Månsson var en extremt god prickskytt och kunde kasta granater längre och mer exakt än de flesta storvuxna soldater och med lätthet kunde dyka 50 meter på ett andetag under vattnet och hittills med vänlighet hade “strypt ut” många förvånade specialsoldater i svenska försvaret, i vad som kan liknas vi militär brottning utan vapen, det hade faktiskt inte lika stor betydelse.

Det som var viktigt var att Månsson alltid gick under radarn vid svåra operationer och alltid ingav ett stort förtroende oavsett vad det gällde. Oavsett om Månsson kom joggande mot ett svenskt förband mitt i skogen i röd sosse-toppluva, för att se hur många uppgifter han kunde dra ur dem och för att analysera deras handhavande av situationen, eller om han jobbade nära ett misstänkt utländskt objekt i ett större internationellt företag.

Vad exakt det berodde på visste inte försvarsmaktens psykologer, men de trodde att det berodde på att han var kortväxt, ganska oansenlig och hade en lugn och naturligt vänlig personlighet, på gränsen till naiv, en personlighet som attraherade människor på rätt sätt. Månsson visste vad det berodde på. Han mediterade helt enkelt ofta och länge när helst han fick tillfälle. Det hade önskvärd effekt.

Det större medvetande han erhållit, som går att jämföra med en fotbolls storlek jämfört med en golfboll, gjorde nu att Månsson befann sig i ett av USA:s absolut känsligaste rum. Han valde ändå att inte aktivera sin kamera som satt inuti namnbrickan. Ett yrkesmässigt felaktigt beslut, men det skulle visa sig vara ett mycket riktigt yrkesmässig beslut baserat på en helt riktig känsla. Han kände sig nämligen övervakad av något och det var inte sergeanten Brown.

Månsson sade istället till Brown: “De svenska kuksugarna har satt på mig en kamera. Den sitter i min namnskylt, men jag kommer inte ta några bilder och inte berätta för mina överordnade. Vet du varför?” Brown svarade, “Vi antog att du var spion, men jag vet inte varför du inte gör det jobbet om du har med dig kameran?”. “Jag gör inte mitt jobb för att du kanske skulle få lida för det och det skulle ändå inte göra någon skillnad. Dessutom känner jag mig övervakad och alla vet redan vad de måste veta ändå.” Brown svarade: “Du har rätt, Manson, vi kan inte göra ett djävla moderknullande skit åt någonting ändå, förutom en sak”. Brown lyfte ögonbrynen i väntan på Månssons svar.

“Vad menar du?”, frågade Månsson. Brown svarade med positivt allvar: “Vi kan arbeta för förändring. Vi kan tala med alla människor, i alla fall med de som har tillräckligt bakom pannbenet. Vi kan göra dem medvetna om hur det verkligen ligger till i världen och göra dem medvetna om hur viktigt det är att vi alla talar med varann och organiserar oss”. “Där har du moderknullande rätt, sergeant Brown. En bägare kan endast fyllas droppe för droppe.”, svarade Månsson.

Brown sade till Månsson: “Riktigt, Manson. När tillräckligt många människor talar med varann och gör det ofta så blir det snart en störtflod av droppar i koppen. Jag ska också vara ärlig mot dig, Manson. Jag har order att fånga dig på video här inne när du eventuellt fotograferar med din kamera.” Månsson svarade med ett leende: ”Jag vet. Det är sannolikt en del av övningen, men det sket sig för er, ni fick inga bevis.”

Brown frågade förvånad: “Hur i helvete kunde du veta att du var övervakad, Manson?” Månsson svarade med ett leende: “Känslan är ibland helt riktig, min vän, och känslan leder ibland till logiken, för varför skulle ni inte övervaka ett av USA:s känsligaste rum minutiöst och ovanpå det släpa in en svensk mitt i härligheten och lämna honom ensam där? Nej, bäste Sergeant Brown, det gäller att vara i kontakt med sina känslor och sitt förnuft. Fråga dig hur du egentligen kan ha moral eller ens pungkulor utan att känna efter? Hur kan man ens ha ett långsiktigt förstånd utan vara i kontakt med sitt lugn och sina känslor?”

Brown tittade på Månsson i förvåning och misstro. “Berätta då hur jag får så stora pungkulor att jag inte vaknar svettig i panik varje djävla natt!“, sade Brown och såg verkligen ut att mena det. Månsson visste med stor säkerhet att sergeanten förmodligen menade exakt vad han sade och precis vad det berodde på.

Månsson kunde skilja verklig rädsla från spelad rädsla på en känsla som förmodligen uppstod genom en kombination av doft och minspel. Svetten i Browns panna var räddhågsen svett. Han fruktade och föraktade de fruktansvärda vapen han satt på och de fientliga ubåtar som kunde sänka skeppet närsomhelst och de ryska ubåtar som kunde utplåna hans fru och fyra barn i New York på en pisskvart.

Månsson tittade vänligt på Brown och sade: “Du måste andas djupt och betrakta dina tankar utifrån och betrakta varifrån din rädsla kommer! Låt din rädsla vara där medan du betraktar den! Fly den inte! Den är naturlig. Livet självt har rädsla inbyggt. Den är en del av Darwinismen. Rädslan är ett självförsvar som tryggar kortsiktig överlevnad även om absolut inget på den här planeten överlever på lång sikt, inte ens genetiskt. Du känner säkert till att livet börjat om på nytt två gånger på jorden och du känner säkert till det oändliga Universum och alla dess galaxer, så betrakta din rädsla i ett kosmiskt perspektiv och du kommer se hur liten och ologisk rädslan är i detta perspektiv!”

Brown svarade: “Ok. Det är absolut värt ett försök, men hur gör vi nu med våra chefer och denna spionövning? Ska vi säga sanningen till dem? Ska vi redogöra för hela vår konversation?” Månsson svarade: ”Jag tror det vore mycket lämpligt. Vår konversation är förmodligen mycket viktigare en denna moderknullande övning ändå, såvida inte någon riktigt dum moderknullare avfyrar en av alla tusentals missiler mot Ryssland av misstag, hybris eller sinnessjukdom”.

De sista orden verkade inte ha en positiv inverkan på sergeant Brown, men han sade ändå: “Ok, vi gör så, men jag tar din namnbricka när vi kommit ut ur rummet först!” Brown följde Månsson ut, tog namnbrickan, vände sig om gick tillbaka in i silorummet med geigermätaren, mätte silosen och var tillbaka efter tio minuter. De gick tillsammans upp på bryggan. Männen ställde sig vid relingen och betraktade stjärnorna.

“Jag har ändrat mig, Manson. Här har du bilderna”, sade sergeant Brown och satte på honom namnbrickan med ett leende. Brown fortsatte: “Vi säger att du klarade uppdraget! Din kuksugande chef levererar bilderna till era och kanske till mina kuksugande chefer och många kommer länge försöka lista ut hur du gjorde det utan upptäckt! Det blir deras övning. Är det OK för dig, Manson?” Månsson svarade nickade med ett leende och en mjuk blinkning och sträckte ut sin högra hand för ett handslag och sade: “Ok. Då klarade vi båda vårt uppdrag. Du fick in mig i rummet enligt order och vi fick bilderna”.

Sergeant Brown gav Månsson ett fast men vänlig hand och log som om han hade en räv bakom örat. Månsson tänkte: “Jag undrar vad han har fotograferat. Det ska bli spännande att se bilderna”. Månsson sade: “Det där var en djävligt god amerikansk öl, Sergeanten. Tack för den. Låt mig nu berätta om en alldeles speciell galax för dig som är på väg rakt emot oss!” Brown svarade: “Låt mig först hämta några amerikanska kalla öl till!” och försvann sedan ner i fartyget.

Månsson riktade sin ficklampa mot väst, och skickade sin signal: Två korta, en lång och fick det väntade svaret: Två korta med fem sekunders mellanrum. Svaret kom cirka femhundra meter från skeppet. Han tog ut kompassriktningen och gjorde ett perfekt hopp över relingen ned i den svarta svenska Östersjön. De svenska attackdykarna mötte Månsson ca femtio meter från den svenska ubåten, ungefär samtidigt som Brown kom tillbaka till relingen.

Sergeant Brown släppte ner båda ölflaskorna i Östersjön med ett leende. Han tog tag i relingen och andades djupt. Snart slutade Brown att svettas. Ett lugn kom över honom och ett leende, som påminde om Månssons leende, kom över sergeantens läppar. “Riktig demokrati och fred kommer snart till hela världen och till USA”, tänkte sergeant Brown.

Epilog

Jag inspirerades att skriva denna text p.g.a. Harold Pinters Nobeltal översatt till svenska (original på engelska). Jag fick nys om dess existens via Anders Romelsjös blogg.

Mats Qviberg – En man med ”aphjärna” köper Metro för 70 miljoner & säljer för 1 krona – Som avskedspresent ger han 50 miljoner

… ”Metros hårt kritiserade minoritetsägare Mats Qviberg säljer alla sina aktier i investmentbolaget Custos, som äger Metro och Realtid, för en krona. Det innebär att han – på bara ett halvår – har förlorat 70 miljoner kronor.”

”Mats Qviberg är ändå nöjd”

Jasså?

”Jag är jättenöjd med affären även om det blev väldigt kort och dyrt.”

Jag får inte i hop det hela. Finns det andra mer intelligenta affärer samtidigt som vi inte tagit del av?

”Han ger också Malin Ekman några berömmande ord. På frågan om varför han ville att just hon skulle göra den sista intervjun med honom i rollen som medieägare säger Mats Qviberg: ”Dels har du följt affären från början och är duktig. Dessutom känner jag att det var olyckligt att du hamnade i skottgluggen för den frustration som jag kände vid tillfället. Om du hade känt mig personligen så hade du vetat att mitt uttryck ’aphjärna’ är något som jag använder om mig själv i dagliga sammanhang. Återigen är detta ett exempel på ett begrepp som jag använder i talspråk som definitivt inte fungerar i tryck.””

Mats ”Aphjärnan” Qviberg, vilket han dagligen insiktsfullt tycks kalla sig själv, har dock tydligen tänkt ut en ännu bättre plan:

”Som avskedspresent skickar han in 50 miljoner kronor för att ”säkerställa att Metro skall kunna fortsätta på sin inslagna bana””.

Här ligger det garanterat en hund eller en apa begraven eller bör hans familj kanske överväga en omyndigförklaring? Det hela får mig ändå att tänka på Nils Ferlins dikt:

Nidvisa till människan

(av Nils Ferlin, ur busen Fabians poesialbum)

 

Jag är ett stackars djur som tappat svansen,

som min kusin, den fredlige schimpansen.

Min fader Adam gick i Edens Lunder

som något oförgätligt apvidunder.

 

Rätt solo var han av sitt slag och släkte

en konstprodukt som många frågor väckte.

Hans ögon lyste lika små som röda,

stor var hans brunst – som hans talang att döda.

 

Där kom en lurvig, brun gorillahane …

… en sten i hjärnan vart hans fall och bane.

Men honan log – thy hon fick länge leva,

och skriften skriver hennes namn som Eva.

 

Vår moder Eva var en grann tjinona,

en liten smidigt växt gorillahona.

Hon födde Adam barn och knäckte nötter

och lärde svartkunskap vid mästarns fötter.

 

Och tiden gick och Adams barn och söner

degenererades och uppfann böner,

och uppfann samhällsskick, polis och lagar

och gjorde slut – totalt – på Paradisets dagar.

 

Och blevo myror blott i jättestackar,

dem nöden trampar i med spikjärnsklackar …

– Du alltets medelpunkt, som det är skrivet,

du frågetecken för dig själv och livet,

 

du senapskorn på världens åkrar, gödda

av det förmultnade och det förblödda,

du människa, du manifestationen

av Han som bor i tron och religionen.

 

till slut så är du dock, du jordens konung,

trots dina skalders rökelse och honung,

en stackars apa blott på dekadansen

som tappat både sinnesron och svansen.

Källor:
https://www.medievarlden.se/mikael-marklund/2017/05/22/qvibergs-hedervarda-sorti/

https://www.medievarlden.se/2017/05/metro-till-salu/

http://skrivarlyan.ullerud.nu/nils-ferlin-ar-anda-min-favorit/

Översättning – Paul Craig Roberts – Attacken på Trump

Detta är en svensk översättning av Paul Craig Roberts – The Assault on Trump
(Översättarens egna kommentarer efter översättningen.)

18 maj 2017

Vi bevittnar ett oöverträffat angrepp från den nationella säkerhetsstaten och dess liberala media på en USA-president.

Vilda och icke-understödda anklagelser om förrädiska eller olagliga ryska förbindelser har varit det stående temat för nyheterna sedan Trumps kampanj till president. Dessa anklagelser har nått punkten att det nu finns en riksrättsåtal-rörelse som drivs av den nationella säkerhetsstaten och deras liberala medier och stöds av demokrater, de amerikanska vänstervridna som har vänt sig mot arbetarklassen när ”Trump-beklagliga” och berömda personer som Harvard juristprofessor Larry Tribe. Washington Post, som inte var närvarande vid president Trumps möte med Rysslands utrikesminister Lavrov, menar att Trump gav USA:s nationella säkerhetsinformation till Lavrov.

Den ryska regeringen har erbjudit den pressituerade median ett transkription av mötet, men, naturligtvis, är de presstituerade inte intresserade.

Den senaste historien är att Trump försökte muta FBI-direktören Comey, innan han avskedade honom, för att inte undersöka Trump som en del av den ”ryska utredningen”. Helt klart finns det ingen intelligens kvar i amerikanska medierna. Presidenten behöver inte muta någon som han kan avskeda.

Vad vi bevittnar är målmedvetenheten av den nationella säkerhetsstaten för att behålla sitt prisade ”ryska hot” i dess tilldelade roll som hot nummer ett mot USA. De liberala medierna, som ägs av CIA sedan 1950-talet, är i överensstämmelse med med detta mål.

De amerikanska medierna är så vana vid sitt slaveri under den nationella säkerhetsstaten att den inte tänker på konsekvenserna. Men professor Stephen Cohen gör det. Jag håller med honom om att det största hotet mot den nationella säkerheten ”är angreppet på president Trump.” http://www.informationclearinghouse.info/47076.htm

Cohen sa att det finns en fjärde regeringskrets, underrättelsegemenskapen, som obstruerar förvaltningen av amerikanska utrikesfrågor av det verkställande utskottet och av kongressen.

Som ett exempel påminde han oss om att ”År 2016 utarbetade president Obama en överenskommelse med Rysslands president Putin för militärt samarbete i Syrien. Han sa att han skulle dela underrättelser med Ryssland, precis såsom Trump och ryssarna borde ha gjort häromdagen. Vår försvarsdepartement sa att det inte tänkte dela underrättelser. Och några dagar senare dödade de syriska soldater, de bryter mot avtalet, och det var slutet på det. Så vi kan fråga, vem tillverkar vår utrikespolitik i Washington idag?”

På 1960-talet tyckte president John F. Kennedy att han var ledaren, och han mördades för sin tro. JFK blockerade en invasion av Kuba, Northwoods-projektet, en förebyggande kärnvapenattack på Sovjetunionen, samt talade om att avsluta det kalla kriget.

På 1970-talet drevs president Nixon bort från ämbetet, för han trodde att han var ansvarig för utrikespolitiken. Liksom Kennedy var Nixon ett hot mot den nationella säkerhetsstaten. Nixon pressade igenom SALT 1 och anti-ABM-fördraget, och han öppnade upp till Kina, och desarmerade dessa spänningar. Det militära säkerhetskomplexet såg att budgeten sjönk när hotet minskade. Nixon bestämde sig också för att dra sig ur Vietnam, men begränsades av den nationella säkerhetsstaten. Nixon, den mest kunniga presidenten om utrikesfrågor, tvingades från ämbetet, för att hans ansträngningar i uppdrag för fred utgjorde ett hot mot militär- och säkerhetskomplexets makt och vinst.

Det är viktigt att förstå att det inte finns några bevis alls mot Nixon i Washington Post-”utredningen”. Postens journalister satte helt enkelt samman en samling insinuationer som förtalade Nixon, vars ”brott” var att säga att han fick reda på Watergate-inbrottet vid ett senare tillfälle än vad han faktiskt gjorde. Nixon höll tyst tills efter hans omval, för han visste att CIA:s Washington Post skulle använda det för att förhindra hans omval.

”Brottet” som Nixon verkligen avlägsnades för var hans framgång med att etablera mer fredliga och stabila relationer med Ryssland och Kina.

Trump, insatt i fastigheter och underhållning, var omedveten om de landminor som han steg på när han sa att det var dags att normalisera förbindelserna med Ryssland och att ompröva Nato.

Det amerikanska militära säkerhetskomplexet sitter på en budget som extraheras från mycket hårt pressade amerikanska skattebetalare på 1 000 miljarder dollar årligen. Genom att hota att normalisera förbindelserna med fienden som skapades för att motivera denna stora budget, presenterade sig Trump som det största hotet mot den amerikanska säkerhetsstatens makt och vinst.

Det är därför Trump kommer att knäckas och/eller tas bort som USA:s president.

Återigen visar demokratin i USA att den är maktlös. Det finns ingen i Washington som kan hjälpa Trump. De som skulle kunna hjälpa honom, som jag själv, kan inte godkännas av den amerikanska senaten, som ägs, inkl. flintlås, stock, och pipa, av det militära säkerhetskomplexet, av Wall Street och av Israel-lobbyn. Trump försökte ansluta det lidande amerikanska folket till deras regering, en handling av förräderi mot oligarkin, som gör ett exempel av Trump som kommer att avskräcka politiker i framtiden från att göra populistiska vädjanden till folket.

Översättarens egna kommentarer:

Rent objektivt är det naturligtvis märkligt att fokuset ligger på Trumps obevisade kopplingar till Ryssland när de s.k. ”Demokraternas” koppling till Saudiarabien, Israel och Israel-lobbyn är fullkomligt övertydlig och bevisad, men med förklaringarna om medie-presstitutionens uppbyggnad ovan är det naturligtvis inte alls märkligt.

Att kalla de s.k. ”Demokraterna” för ”vänster”, ”vänstervridna” eller ”liberal” måste anses vara en grov överdrift när de sitter i det militärindustriella komplexets ficka och stjäl allas vår demokrati, samt våra mänskliga fri- och rättigheter. Kalla dem för vad de är! De är monopolkapitalets mutade extremkapitalister under falskt flagg.

Att republikanerna skulle vara bättre betvivlar jag. Möjligtvis väntar lösningen bland de demokratiska socialisterna eller hos de gröna, även om det heller inte är säkert alls. Bernie Sanders och Jill Stein ser lockande ut, men vad realiteten påbjuder är givetvis okänt. Kanske även de s.k. ”libertarianerna” kan vakna upp ur sin slummer och inse vad kapitalismen leder till, nämligen riggad monopolkapitalism. Däri ligger kärnan till problemet, anser jag.

Det är intressant att jag sannolikt varit vilseledd om Nixon, samt att CIA och det militärindustriella komplexet sannolikt legat bakom drevet mot honom, men jag tror att det är tveksamt ifall Trump kommer att knäckas och/eller tas bort som USA:s president. Trump kommer förmodligen anpassa sig. Ordern om att olagligen beskjuta Syriens demokrati var för mig väckarklockan.

Kanske var Trump tvungen medan han jobbar på lösningen? Det är svårt att avgöra, men personligen tror jag INTE att en president som ökar klyftorna i USA genom skattesänkningar för de allra rikaste genom republikanerna kan vara lösningen, även om skattesänkningar givetvis skulle kunna betyda att dra ner på militära utgifter till fördel för folket. Det återstår att se, men det skulle som sagt förvåna mig.

Se på Donald Trumps historik! Är detta en trovärdig människa eller en falsk människa? Jag säger inte att Clinton var ett dugg bättre, snarare förmodligen sämre, när man tittar på hennes personlighet och historik, men varken pest eller kolera kan bli jordgubbstårta. Däri ligger problem nummer två, anser jag, något som Jill Stein tog upp i valet, nämligen brist på demokratiska valmöjligheter åt folket. Ett systemfel. Den som röstar på jordgubbstårta röstar på antingen den s.k. ”republikanska” oligarkins pest eller den s.k. ”demokratiska” oligarkins kolera. Det är givetvis talande att oligarkerna ofta ger kampanjbidrag till båda sidor. En presstituerad medie-oligarki är INTE demokrati.

Pedofili – grova ritualiserade övergrepp på barn kan förklara mediernas och politikernas lögner för folket

Ibland undrar man om det endast handlar om pengar, såsom ex. Udo Ulfkotte hävdar med evidens. Följande hemska redogörelse verkar också kunna vara en sannolik orsak till många av de sjuka beteenden vi ser i världen. Maktens folk snärjer olika individer som sedan utnyttjas.

Newsvoice – Finansmannen Ronald Bernard vittnar om grova ritualiserade övergrepp på barn:

”Finansmannen (fd) Ronald Bernard uppger att eliten inom bank- och finansvärlden kontrollerar lojaliteten hos insvurna personer i höga positioner genom att med hjälp av droger iscensätta grova övergrepp på barn, vilka dokumenteras. Hållhakarna skapar en artificiell lojalitet med mottot som lyder ungefär: Följ vår policy och våra regler eller vi avslöjar vad du gjort!”

 

Analys – Hur vet man som privatperson vad som är lögn eller fejkade nyheter?

Det är en fråga jag ställer mig när jag läser om Reuters som spred fake news om fake news-rapport samt om SvD som försökte förmildra pinsamheten. Saken kräver analys, men hur bör man då som privatperson gå till väga med sin analys för att veta när man har att göra med fejkade nyheter eller objektiva nyheter?

Stephanie Busari beskriver här på engelska via TED hur hon anser att fejkade nyheter kan göra verklig skada. Hon vill lägga skulden på Boko Harams fortsatta kidnappning av 200 flickor på den nigerianska regeringens fejkade nyheter. Det är svårt att avgöra sanningshalten i påståendet.

Brist på objektivitet är ett kännetecken på lögnen. Busari framlägger ej de alternativa fakta som regeringen presenterade, ej heller de bakomliggande orsakerna till de ev. lögnerna. Återigen blir påståendet hon gör en potentiellt fejkad nyhet levererad av de som kanske ligger bakom TEDs agenda eller t.o.m. själva kidnappningen beroende på vad som är den grundläggande orsaken till den. Det skulle rentutav kunna vara en falskflagg-operation. Brist på objektivitet där båda sidornas av saken inte får komma fram är en stor varningssignal.

Den fejkade nyheten är ofta ensidig. Hon nämner ex. inte att kidnapparna ville förhandla och utbyta infångade ledande terrorister med flickorna, vars frisläppande naturligtvis inte hade lett mot någon långsiktigt hållbar lösning, kanske t.o.m. till fler kidnappningar. Således var hon ensidig.

Bristen på långsiktiga logiska resonemang och användande av överdrivet mycket känsloargument kännetecknar också en fejkad nyhet. Sändaren vill INTE att man ska tänka logiskt långsiktigt på vad som är det långsiktigt medmänskliga bästa, men att människor ska tänka kortsiktigt och gärna överdrivet känslomässigt.

Jag skulle själv inte vilja kalla den lögn som SvD förmedlat, i god tro, som ”fejkade nyheter” eftersom de valt att rätta till misstaget. Vem som helst kan bli vilseledd av massmedia, även massmedierna själva, men jag anser att det endast är att betrakta som ”fejkade nyheter” om tidningen vet att de förmedlat fejkade nyheter och håller fast vid dem när de blivit avslöjade.

Vad som kännetecknar den medvetna lögnen kan vara att medierna försöker klänga sig fast vid lögnen även om den är avslöjad. Dan Josefssons artikelarkiv har ex. berättelser som avslöjat fejkade nyheter i våra stora dagstidningar, där det faktiskt handlar om medvetna lögner, som sedan tidningarna gör allt för att hemlighålla ex. som i fallet Aftonbladets förlorade heder av Dan Josefsson.

ETC är ex., enligt min egen mening, en medvetet lögnaktig tidning som kontinuerligt levererar lögner om olika saker. Ett sådant exempel är invandringens nyttighet, demoniseringen av Assad och Putin etc., även om ETC:s ägare verkar vara en riktigt bra bidragsentreprenör.

När en chefredaktör avslöjats med en lögn och försök att dölja lögnen kan man som läsare alltså inte längre lita på tidningen vid andra tillfällen heller. Tidningen har s.a.s. gjort sig själv irrelevant. Gillar man inte sådana lögner ska man heller inte köpa tidningen, naturligtvis, givetvis gärna meddela tidningen om varför naturligtvis. Jag anser ex. att DN är en sådan tidning, ex. när de okritiskt lät Birger Schlaug komma undan med vad jag förmodar är en fejkad nyhet.

Eftersom de stora dagstidningarna oftast inte pudlar, d.v.s. erkänner sitt lurendrejeri och inte ber om ursäkt för sina lögner, måste man därför som läsare naturligtvis ifrågasätta alla de stora dagstidningarnas generella sanningshalt och relevans om man nu alltså bryr sig om vad som är sant eller falskt och alltså inte läser en dagstidning enbart som man läser en tecknad komedi-tidning, för om man vill skratta finns naturligtvis bättre alternativ.

En annan sak som kännetecknar fejkade nyheter är oviljan att ha kommentarsfält och oviljan att publicera insändare med motsatta åsikter och s.k. ”pingningar/trackbacks” (typ återkopplingar) från medborgare, andra bloggare och andra nyhetsförmedlingar. Lögnen kräver nämligen att den står obesvarad för att den ska hålla och kunna lura människor.

Enveten repetition kännetecknar lögnen, s.k. ”Argumentum ad nauseam”. Oavsett hur många gånger man upplyser om en lögn, ex. om klimat annan uppfattning om CO2, WTC 9/11, orden vänster och höger i politiska sammanhang eller att det finns olika versioner av sanningen, så återkommer den medvetna lögnen ändå alltid obesvarad, igen och igen, som om ingenting hänt. Envetenheten i spridandet av lögnen är ett bevis i sig självt mot den.

Nedsättande ord och osaklig skuldbeläggning kännetecknar lögnen. Istället för att hålla sig till sakfrågan och fakta väljer lögnaren att förmedla nedsättande ord, floskler, självmotsägelser och argumentationsfel. Man kan sammanfatta det så att lögnen inte håller sig inte till journalismens yrkesetiska regler.

Positivt tänkande – En riktig fredlig demokrati med allt objektivare medier och ett långsiktigt tänkande folk

Som ett var på Per L. Larsen om siare: Människan spår men gud rår.

(Detta svar har omarbetats enligt det mer eller mindre vetenskapliga experimentet fredsprojekets principer om att använda så mycket positiva ord som möjligt. Det kan kännas något ovant att läsa och är oerhört utmanade att skriva, men syftet är gott.)

Det är nog sant att politikernas ideologier ofta är mindre öppna önskemål för sina egna mindre långsiktiga intressen och mindre genomtänkt framgång på lång sikt, men att de inte levererar detta i Sverige är väl ändå en sanning med modifikation?

Folket röstade inte för nationell självständighet i folkomröstningen. Folket röstade därmed inte för politikernas rimligare arvoden i Europa och folket röstade väl ganska medvetet för ganska så utmanande tider för pensionärer, ungdomar och nya svenska som gör sitt bästa för att assimilera sig, eller gjorde folket inte det? Politikerna har väl redovisat att de ville detta? Folket röstade väl inte för fred, välstånd och demokrati i Sverige och för världen, eller gjorde de det? De röstade väl inte heller för mer direktdemokrati eller ens för konsensus och enhet?

Folket har väl läst både mer sanna och mindre sanna medier och är väl medvetna om detta idag, eller är det inte så? Folket röstade väl inte direkt för ett enhetligt fredligt Sverige eller världen, inte för trygghet på gator och torg, inte för bistånd lokalt för de mest behövande, inte för fred och välstånd i världen, eller var det inte så? Politiker som folket valde lovade väl också folket nästan exakt det som de också fick? Röstade folket inte för det?

Medierna och folket tyckte synd om de mindre fredliga, de mindre demokratiskt lagda och deras familjer som inte riktigt gillade effekten av sin egen kultur men ville bo i effekten av Sveriges kultur. Politikerna gav inte direkt pengar till mer vetenskapliga och kvinnovänliga projekt som hade kunnat leda till en positiv assimilation in i en svensk kultur. Politiker och folk var eniga. En enhet mellan alla människor i vårt samhälle ville man väl alls inte ha och det redovisades också under ett tilltalande namn som nästan ingen var intresserad av att analysera djupare. Var det inte så?

Att vara för assimilation och införsel av de assimilerbara hade betytt mer enhet, men det ville vare sig politiker eller folk ha. Var det inte så och blev det inte så också? Folket ville inte ha en enhetlig kultur i Sverige och allt gott folket hade kunnat göra genom långsiktig intelligent och långsiktigt medveten hjälp lokalt till fred och demokrati ville folket väl inte ha och det röstade folket väl inte heller på? Var det inte så? Balans med naturen ville folket heller inte ha, inte ens Miljöpartiet i realpolitiken. Var det inte så?

Politikerna har alls inte släppt sitt samhällsansvar. De redovisar ganska öppet vad de tänker göra och gör sedan det med medierna och folket som hjälp. Lösningen, om man inte direkt gillar det som sker, ligger fortfarande i den positiva och konstruktiva kraften hos de som ställer upp, driver fram och röstar in nya goda långsiktiga politiker och det ligger väl i hur folket självt väljer vilka goda medier folket vill läsa så att folket får en mer objektiv bild av verkligheten. Är det inte så?

I USA däremot hade folket en mycket tuff utmaning. Det var en stor utmaning för amerikanarna att få det rätt p.g.a. deras mindre demokratiska system. De har inte lyckats riktigt .. än. Det är nu evident. Den nya presidenten, som har en stor utmaning framför sig för att bli god, tog i slutskedet av valret Bernie Sanders goda retorik om att beskatta de rika och ge till de fattiga i nationen, såväl som Jill Steins retorik vad gäller mer fredlighet med Ryssland.

De som leder USA idag, vilka de nu än må vara, har inte genomfört vad presidenten lovat … än, snarare tvärtom. Där styr inte folket … än, inte freden …än, inte sanningen … än, inte ”America first” … än, Förmodligen inte ens presidenten själv … än, om han nu verkligen menade vad han sade. Folket självt kan hjälpa honom till det.

Folket i USA ville egentligen ha Bernie Sanders, d.v.s., typ ett slags Olof Palme-land, med de fick inte det, men det är ändå det amerikanska folkets ansvar att se till att få det. De kan få det. De kan agera fredligare och mer medvetet. Samhället kommer i slutändan få smaka frukterna av den samlade kraften av varje individs agerande. Det har hänt ofta i världshistorien att ledare av nationer eller kulturer har påverkat eller räddat framtida generationer. Tänk efter! Räddades inte Europa av Jesus goda värderingar en gång i tiden? Blev inte Europa fritt? Öppnades inte möjligheten för upplysning, utveckling och våra friheter p.g.a. detta?

Människor och ledare räddade Europa. Räddades inte Sovjetunionen och Europa från mindre goda ting 1945? Räddades inte Kuba, såväl som Sydafrika, till mer demokrati och jämlikhet för deras folk?

Räddades inte Krim till demokrati av Putin? Räddades inte Turkiet en ganska lång tid av ateisten Kemal Mustafa Atatürk fram tills alldeles nyligen? Räddades inte Syriens demokrati av Putin? Räddades inte Sveriges fred, anständighet och välstånd länge av Olof Palme och hans föregångare?

Så visst finns det exempel på gott i världen. I bland får folket inte längre det goda men så kommer det tillbaka genom folkets egna positiva och långsiktigt goda energi. Vi upplever idag effekterna av en slags mindre långsiktig godhet som inte agerat upplyst och medvetet, ett samhälle som nu ger många människor tuffa utmaningar, som många kämpar för att klara av med hedern i behåll, Vi upplever inte den kulturella enhetligheten … än.

Naturen har inte fått den respekt den förtjänar … än, Sverige är inte fredligt i världen … än, och vi är inte nationellt oberoende … än så att vi kan höja tryggheten och välfärden i samhället, men verklig godhet är nog på väg tillbaka igen. Vi kommer nog dela på arbetet, bli mer trygga, bli mer upplysta och mer toleranta i ett mer enhetligt samhälle och verka för fred ekologi och demokrati igen. Godhet.

Vi kan rösta på godhet på riktigt som ger oss något bättre i framtiden. Vi måste bara identifiera den långsiktiga godheten djupt i meditation, i ett lugn som leder till djup medmänsklighet och ibland också i en förmåga att tänka rätt och gott i flera steg långsiktigt helst gärna i 7 generationer framåt, gärna ännu längre.

Jag siar om framtiden nu. Det finns två vägar framåt. Den ena leder till mer långsiktig godhet. Jag ser lugna modiga människor med långsiktigt medkänsla för kommande generationer som ser sanningen på djupet. Där ser jag den långsiktiga godheten. Jag tror den är möjlig. Jag ser hur lugnet, förnuftet och medkänslan aktivt börjar samverka. Jag har sett godheten förr. T.o.m. de något mindre goda kan bli påverkade till mer långsiktig godhet och jag har satt ett realistiskt mål. Världsfred om fem år. Balans med naturen om 10 år.

Och vad är egentligen definitionen av Gud? Är det att göra det långsiktigt goda med sin energi och sin tid, att vara motiverad att se sanningen med all sin makt, att påverkar verkligheten till det bättre? Nåväl. Gör då det! Lyssna då till denna Gud! Följ då, med all din makt, denna goda Gud likt Jesus och gå ex. med i freds-experimentet eller något annat långsiktigt gott!