Jag står ex. anklagad av psykopater för att ha kallat människor psykopater. Anklagelsen är riktig. När någon ex. säger ”Jag körde upp en påle i rektum på en get. Den dog.”, utan att visa avsky eller medkänsla med geten då informerar jag personen och dennes omgivning om att det kan vara psykopati som de lider av, samt att det finns psykopater som har lyckats i livet. Är det klandervärt?
Min information är motiverad av ren medkänsla med alla de gråtande anhöriga till de som mördats av psykopater, samt till de oskyldiga barn som jag vill rädda livet på i framtiden. Det är av samma anledning som exempelvis en badvakt tillrättavisar barnen som annars skulle skada varann, om de hoppade på varann från ett hopptorn, medan en psykopat skiter i vilket, eller kanske hoppas på att få bli hjälte när det väl sker. Är inte det psykopati? Det tycker jag. Vad tycker du?
En medkännande individ håller ordning och säger sanningen till barnen, ex. om de risker som finns med hopptorn och hur man kan undvika de riskerna enkelt och ändå ha kul, anser jag. Gör en sådan proaktiva intervention, när jag meddelar er om psykopatin i samhället, att jag en klandervärd person? Avgör själva!
Det är väl blott de terroristiska massmördarna, samt den medvetet massmördande delen av politikeradeln, eller den likgiltiga 75%-iga delen av befolkningen, som låter sig vilseledas av en massa annnan oviktig skit, ex. tatureingar, kriminell-TV på anstalt, Idol, eller porriga realityshows, som det är svårare att ha lika stor medkänsla med, även om jag vet att även sådana vilseledda människor kan vakna upp och lyckas väl i livet, göra nytta och skapa ett gott samhälle att leva i, ex. genom, yoga & meditation, uppsikt och en kärleksfull omsorg, samt en kärleksfull omgivning som inte är naiv och låter sig manipuleras av dem, men tillrättavisar dem.
De kortsiktiga vinsterna som erbjuds av ett mentalt sjukt och allt mer psykopatiskt samhälle ger i min mening inte långsiktiga vinster. Gör min kritik av kortsiktig ignorans att jag är en klandervärd person? Avgör själva!
Lögnaktiga kvinnliga psykopater brukar förmodligen inte betraktas som psykopater lika ofta, samt går sannolikt oftast under radarn i större utsträckning än psykopatiska män, eftersom deras manipulation sannolikt oftast håller sig inom lagens råmärken, samt döljs genom ytliga leenden, som mest liknar kloaköppningen på hönor, men man kan märka av dessa psykopater, även kallade för sociopater, genom deras lögner och ytliga överdrivna drama, men även genom att de undanhåller viktiga uppgifter, eller i hur de formulerar sig när de vill provocera ett av sina tilltänkta offer.
Dessa psykopater har ibland läst psykologi eller beteendevetenskap och därigenom utvecklat mycket raffinerade metoder för att skrämma, vilseleda, bedra och provocera fina hederliga människor. Gör min kritik av svenska klandervärda psykopatiska beteendevetare att jag är en klandervärd person? Avgör själva!
När således fina hederliga människor provoceras av dessa psykopater så ser man ibland resultatet av detta i självmord, våld mot dessa psykopater, eller kanske t.o.m. attentat mot dem och de inrättningar där de tillåts husera fritt, samtidigt som psykopatisk media låtsas som att attentatsmännen saknade anledning. Men sanningen är förmodligen att psykopater systematiskt har begått trackaserande övergrepp mot människor och plötsligt dragit en stor djävla nitlott. Utan dessa psykopaters övergrepp mot folket så hade förmodligen inte de hederliga människornas brottslighet uppstått alls.
Brottslighet hade säkerligen kunnat undvikas nästan helt, om bara dessa psykopater hade stått under ständig uppsikt, samt hade fått mer passande arbetsuppgifter, ex. slaktare, rabattrensare, kirurger, avloppsdykare, eller kanske arbete på patologerna runtom i landet, eller om felaktigt beteende från deras sida åtminstone hade resulterat i ursäkter och rimliga ersättningar till de drabbade offrena, så att de hade lärt sig något. Gör mina uppmaningar till hederliga människors observans, samt krav på hederliga människors upprättelse, att jag en klandervärd person? Avgör själva!
Psykopater kränker och trackasserar människor, inte p.g.a. av att de vill förbättra något eller rädda barnen och framtidens generationer långsiktigt, ej heller genom en satir som ökar människors medvetande. Psykopater kränker för att de njuter av makten när de kränker och trackasserar, eller med tanke på egen vinning. Deras beteende kännetecknas av, samt leder till, destruktivitet, medan mentalt friskt beteende kännetecknas av äkta medkännande, mental utveckling, win-win, positivitet och konstruktivitet. Gör min kritik av ledande psykopater, samt de som underkastar sig dem, att jag en klandervärd person? Avgör själva!
Psykopati känneteckans dessutom av narscissism, vilket innebär att de ofta framträder på ett grandiost och storvulet sätt. En vilja att synas på ett ytligt sätt kan ex. urarta i tatueringar, eller annat narscissistiskt som ska dra uppmärksamheten till dem, eller en fin bil och ett stort hus, om psykopaten har lyckats tillskansa sig mycket pengar.
Psykopaten framställer sig ofta självsäkert och överlägset, som om de vet hur allting ligger till, samt trycker gärna ner andra människor på olika vis, genom olika former av osanning. Likgiltighet är ett annat välkänt drag. ”Jag bryr mig inte om…” eller ”Jag skiter i…” eller ”Så här är det bara!” utan att framlägga evidens. Att vägra ställa upp på möten där de ev. kan avslöjas, är säkerligen ett vanligt beteende hos en psykopat, tror jag. Gör min information om psykoapati att jag en jobbig klandervärd person? Avgör själva!
En psykopat ser ex. ingen anledning att försöka få fram bevisning som kan fria ett offer som de angripit felaktigt, ej heller att be om ursäkt, ej heller överväga att ersätta dem som de har utsatt för detta felaktigt. Att ha fel passar oftast inte en ytlig narscissistisk psykopat.
Maktmänniskor söker arbeten och positioner där de kan manipulera och framstå som grandiosa. De ser heller inga problem med att provocera, vilseleda eller bedra människor, om de själva kan tjäna på det. Gör mina upplysningar, som avser att hjälpa psykopaternas offer, att jag en jobbig klandervärd person? Avgör själva!
Det finns, i min mening, massvis med psykopater i dagens välbetalda politikeradel och andra ledningar, medan 90% av folket förlorar sin förmögenhet, samt att brottsligheten ökar i samhället, samt att krigen massmördar oskyldiga barn. Psykopater ser inte alls detta som något problem. Psykopaten tar nämligen för sig, utan en tanke på sina medmänniskor. Deras eget tankesätt läcker ibland ut i slogans som ”Staden ska ta för sig”, men i själva verket är det psykopater som tar för sig genom att bygga strandnära eller ger sig på grönområden som borde få vara ifred.
Psykopater ljuger gärna storvulet, om de tror att detta gynnar dem. Vad vetenskapligt framtagna diagram visar, eller om argumenten som framförs är sanna eller osanna, saknar betydelse för psykopaten. Psykopaten granskar ingenting djupare, eftersom de är ytliga. Psykopaten ställer sig helt sonika på den sida som denne tror gynnar dem mest för tillfället. Gör mina upplysningar om hur man känner igen psykopaterna att jag en klandervärd person? Avgör själva!
När någon exponerar psykopaterna och deras klandervärda verksamhet, så vill psykopaten istället smutskasta och tysta den som exponerar dem, såsom psykopaterna ex. försöker tysta och smutskasta Julian Assange som har exponerat dem, medan en mentalt frisk individ, som har rent mjöl i påsen, ställer upp på möten, ställer upp för att klargöra, svarar på frågor, vill tala sanning och följa regler, försöker rätta till ett eget felaktigt beteende, eller sprider och skriver på upprop som hjälper Assange. Gör mina upplysningar om hur man skiljer psykopater från hederliga människor att jag en jobbig klandervärd person? Avgör själva!
Psykopaten vill skuldbelägga eller bekämpa samtal som innefattar moralfrågor, politik, sektererism eller satir, ex. med motiveringen att dessa kan kränka någon, fastän kränkningen inte uppstår genom diskussioner som ger ökad kunskap och djup insikt som motverkar ytligheten som psykopatin står för.
Kränkningen uppkommer naturligtvis i det egna motståndet mot sanningen. Varför bli kränkt av osanning eller sanning? Är något sant och man inte gillar den sanningen, då har man en utmaning att arbeta med. Är det osant så dementerar man.
När psykopaterna inte lyckas skrämma någon till ytlighet eller tystnad, eller om någon inte låter sig hunsas eller drevas av dem, så kan dessa psykopater t.o.m. ta till våld eller mord. De ser inga betänkligheter med detta, om de anser att mord kan gynna dem. Så lär er vad en psykopat är och hur du upptäcker dem, men var försiktig om du exponerar dem eller degraderar dem!
Gör det på ett sätt som antingen låter dem rädda ansiktet, eller krossar dem fullständigt så att de inte kan skada någon efteråt! Deras narscissism tål nämligen inte offentlig degradering och de har inga moraliska betänkligheter när de försöker manipulera dig, snärja dig eller t.o.m. mörda dig för att undvika detta.
Det är inte enbart psykopater som dräper eller mördar. Normala människor kan försvara sig i ren sjävbevarelsedrift, ibland även i altruistiskt syfte, då ingen annan utväg ses som moraliskt framkomlig eller trygg. Detta kan leda till mord av en eller flera psykopater. Mord på psykopater är således inte nödvändigtvis psykopati eller moraliskt klandervärt alls, men kan vara ett moraliskt vägval för att minska lidande, enligt principerna för det moralfilosofiska s.k. ”Spårvagnsproblemet”.
Jag har själv nyligen blivit angripen av psykopater, som påstår att jag är för flitig i mitt arbete, börjar för tidigt eller slutar för sent (obetalt arbete) och att detta på något vis skulle vara klandervärt. Jag håller inte med dessa psykopater. Jag ser det som positivt och ansvarsfullt och kanske borde belönas genom högre lön eller frivilliga donationer?
Samma psykopater anser att jag är för skojfrisk och satirisk och att detta är klandervärt. De anser att min typiskt svenska kultur, av att ibland dra ett skämt som anspelar på sex, eller driver med reaktionär sekterism eller politiska psykopater, är klandervärd. Jag håller inte med om det. Att få folk att skratta, eller att tänka efter, eller att börja göra mer rätt än fel, är i min mening motsatsen. Är jag en klandervärd person som gör så? Avgör själva!
Jag tycker att svensk fri kultur, inkl. den som anspelar på sex, är fantastisk och verkligen ett mått på vår höga mentala frihet och vår yttrandefrihet i Sverige. När Jonas Gardell sjunger satiriskt om att allting ”är bögarnas fel”, eller likt Grotesco driver med blint religiösa, eller liknande, så ser jag det som ett bra mått på hög frihet i samhället.
Det finns idag psykopater i Sverige som vill ta oss tillbaka till sekteristisk medeltid, där homosexuella och satiriker förtrycks och bestraffas. Dessa hör i min mening inte hemma i Sverige alls, men bör flytta till en humorlös diktatur. Människor har ofta flytt medeltida kulturer och diktaturer till Sverige för att kunna åtnjuta denna frihet. Låt oss skydda de som bejakar svensk fri kultur och kasta ut de som hotar den! Är jag en jobbig klandervärd person som tycker det? Avgör själva!
Jag minns ex. en knapp från Miljöpartiet i min ungdom, när MP var vänster och ekologiskt hållbart, precis som Vetenskapliga partiet är idag. Vi som hjälpte till uppmanades att sälja den knappen till väljarna. På knappen stod det: ”Rädda miljön! Duscha med en vän!”. På knappen fanns ett tecknat duschmunstycke, samt två nakna människor, en kvinna och en man. Jag tyckte det var kul, typiskt svenskt, samt har ofta återgett detta skämt och källan, inte i syfte att verkligen duscha med någon, men för att få människor att skratta ex. när duschning kommer på tal. Det verkar dock som om psykopater vill påskina att jag är en sexgalen person som försöker få människor att le med ett skämt uppfunnet av Miljöpartiet. Kul eller sexgalenskap? Avgör själva!
En kvinnlig psykopat lär ha påstått att jag skulle ha bett om, samt gilla sugningar av min ”Petter-Nicklas”. Detta är ren osanning från psykopaten. F.d. flickvänner kommer garanterat intyga detta, om de skulle tillfrågas på ett smidigt sätt. Jag skulle aldrig be om sådana sugningar av två anledningar.
- Jag har aldrig gillat dem, fastän vissa kvinnor verkligen tycks vilja göra dem.
- För mig känns det väldigt onaturligt med tänder som kommer emot.
Att jag skulle kunna skoja om sådant, när tillfälle bjuds, är för mig en helt annan sak. Det handlar om att locka till skratt i en typiskt svensk kultur, en humor som många svenska komiker har använt sig av och fortfarande använder sig av, utan att människor överreagerar på det. George Carlin använder sexuell humor mot ”den amerikanska drömmen” för att ge tyngd åt hur svårt vanligt hederligt folk blir rektalpenetrerade av eliten. Suger sådan humor? Är den inte kul? Avgör själva! Bör den humorn vara förbjuden? Varför då?
För vissa är relationer och sex ämnen som omgärdas av både intresse och tabu, ofta för unga kvinnor har jag märkt. Inte för mig. När någon tar upp sådant så har jag ingen rädsla för det, även om politik är av betydligt större intresse för mig. Med mina goda vänner talar jag väldigt sällan om relationer eller sex. När ex. någon relations- eller sexfixerad kvinna tar upp en gammal dålig pojkvän, hur hon hotat denne med stekpanna, eller ett ord som ex. ”dogging”, så är absolut det inget som jag driver fram. Vem är då sexgalen? Jag eller kvinnan?
Dogging var ex. till helt nyligen ett nytt okänt ord för mig, som jag fått lära mig ofrivilligt två gånger på sistone, båda gångerna av kvinnor. Jag var förmodligen så äcklad eller chockad att jag själv glömde bort begreppet första gången, förmodligen eftersom det äcklade mig, t.o.m. mer än tautueringar, vilka jag associerar med kriminalitet och prostitution. Gör min ovilja att komma ihåg ”dogging” och tatueringar, som alls inte tilltalar mig, men äcklar mig, till en klandervärd person? Avgör själva!
Vissa unga kvinnor har dålig självkänsla, ex. eftersom de ibland har blivit mobbade för sitt utseende. De berättar ibland detta för mig. Jag kan då säga eller göra saker för att avhjälpa detta, saker som gör dem glada, ex. säga att jag tycker att de är snygga, tycker om den hårfärgen eller den ögonfärgen. Kanske om jag hade varit i deras ålder så hade jag kanske bjudit ut dem på date för att lära känna dem bättre. Nyligen har ett gäng psykopater försökt klandra att jag hjälper kvinnor med dåligt självförtroende att må bättre. Är det inte makabert? Avgör själva!
Ibland frågar unga människor mig väldigt privata saker. Mina svar brukar försöka vara så ärliga som möjligt och ämnar få dem lugna och trygga, inför de normala känslor och beteenden som människor faktiskt har. Som ungdom i skolan ställde vi elever också frågor av sexuell natur till lärarna. De svarade ofta som goda föredömen, tycker jag. På samma sätt agerar jag nu som vuxen när barn frågar mig saker. Psykopaterna vill utmåla mig som en klandervärd person för detta. Är jag det? Avgör själva!
När en kvinna är väldigt öppen, samt tar upp relationer och sex med mig och jag känner att åldersskillnaden är för stor mellan oss och jag vill undvika att kvinnan fattar tycke för mig, så kan jag på ett fint sätt påtala denna åldersskillnad innan kvinnan går för långt, ex. fråga om deras mamma är singel, detta för att inte såra dem. Psykopater har nyligen försökt utmåla mig som klandervärd för detta. Är jag det? Avgör själva!
När personer söker uppmärksamhet med tatueringar, medvetet exponerar dem, kanske t.o.m. på ett psykopatiskt vis försöker lura andra unga människor att klottra ned sin kropp med sådant, vilket jag tycker är klandervärt, så försöker jag motverka detta, eftersom jag associerar detta med kriminalitet och prostitution. Jag har blivit uppfostrad att undvika sådant och ogillar kanske därför de som lockar ungdomar till sådant, när vi vuxna kanske bör avråda från detta? Jag skulle själv helst inte vilja se tatueringar på allmän plats, men accepterar att de finns. En ljugande psykopat menar istället att jag ska ha intresserat mig PÅ ETT SEXUELLT SÄTT för hennes tatueringar på hennes lår som hon tydligen exponerade för mig. Själv har jag mycket svårt att tro att jag skulle intressera mig för det, ens om jag gick i sömnen eller någon hade stoppat droger i mitt te. Ljuger hon eller jag? Avgör själva!
När någon är ledsen och berättar en hemsk historia i förtroende så kan jag ge dem en kamratlig klapp axeln. Psykopater menar nu att jag är en klandervärd person som försöker stötta mina medmänniskor och att den som jag stöttat har lyckats att ”slingra sig ur mitt grepp”? Jag har tränat Jiu-Jitsu och lovar att 99% absolut INTE skulle kunna ”slingra sig ur mitt grepp” OM jag tog ”ett grepp” Så hur är det? Vem talar sanning? Jag eller psykopaten? Avgör själva!
Om någon inte gillar något som jag gör eller säger, som känns normalt och naturligt för mig, så lyssnar jag på dem och respekterar dem och undviker det ämnet om de så önskar. Psykopaterna vet från vittnesuppgifter att jag bryr mig om och respekterar människors önskningar. Likväl kan dessa psykopater inte låta bli att utmåla mig som klandervärd för att en psykopat påstår helt andra saker. Så hur är det? Avgör själva!
Nu kan naturligtvis ingen som klagar i det här partiet utsätta mig för omotiverade repressalier, ex. omplaceringar eller fråntagande av arbetsuppgifter, såsomgjorts mot Kakabaveh, Mathiasson eller Soffan som har blivit petade av psykopater, eftersom jag är spärrvakt mot sådan psykopati i det här partiet. Här kan heller ingen skapa psykopatiska dokument, fulla med kränkande lögner och s.k. cherrypicking, som jag inte tillåts förtydliga eller besvara, men visst får medlemmar och potentiella medlemmar ställa frågor eller tycka saker i kommentarsfältet eller skicka pingningar från egna WordPress-bloggar. Välkomna!
vetenskapligapartiet.wordpress.com 
Utan att ha läst vad som orsakar anklagelserna anser jag att bara ditt försvarstal ger kritikerna rätt.
Då är du kanske ytterligare en inkompetent beteendevetare som inte kan förklara varför folk inte ska repsekteras, inte ska få försvara sig eller inte ska få förklara någonting?
Texten kompletterar den anklagelse som har plockat russinen ur kakan, i tydligt syfte att förvränga bilden av vad som verkligen har hänt, samt visa med enkel logik att anklagelsen är orimlig och lögnaktig, samt visa att jag inte ser något fel på min egen uppfostran, mina egna lärares beteende och min egen svenska fria kultur.
Anklagelsen kommer förmodligen av att jag meddelat andra om kvinnans smitar-beteende och lögn om detta, vilket jag gjorde i syfte att skydda dem från detta, samt meddela att dessa inkompetenta chefer inte har informerat mig om de extremt åsiktsförtryckande och yttrandefrihetsförtryckande och hämmande normer som gäller på arbetsplatsen, VILKET ÄR DERAS JOBB, enligt reglerna.
Hade jag vetat om normerna had jag givetvis kunnat följa dem.
ex.
1. Tala eller skämta inte om politik, religion eller sex, inte ens om någon annan tar upp ämnet.
2. Trösta inte dina arbetskamrater, ens om de tycks spela döende svanen för att du ska göra det. Rekommendera psykolog.
3. Vidrör inte dina arbetskamrater på något sätt, inte ens kamratligt, utom vid livsfara och livräddning.
4. När någon exponerar tatueringar för att få barn och ungdomar att bli intresserade, så uttryck inte ditt missnöje på något vis, särsklit inte med satir.
o.s.v.
Det mesta som du nämner är ganska underförstådda normer som förekommer i det normala samhället på de flesta plan, inte minst på en arbetsplats.
Undantaget är om det är ett slutet sällskap vänner emellan där alla känner varandras uppfattning och normer.
Jag tror att de flesta har gjort övertramp i olika sammanhang , druckit för mycket eller uppfattat signaler fel, och då tagit lärdom av det den hårda vägen. Sen går man vidare i livet och anpassar sig efter sina misstag och ser till att inte göra om dem. Man växer upp och mognar helt enkelt.
Problemet uppstår om man inte tar lärdom av sina misstag utan istället börjar skylla på sin omgivning. Då fortsätter man att göra misstagen om och om igen och kan hamna i trubbel hos arbetsgivare eller rättsväsen.
Ibland får man svälja stoltheten och inte ta strider som ej går att vinna kortsiktigt om man vill vinna långsiktigt. Det finns en anledning att länder med lättkränkta kulturer aldrig blir framgångsrika (de tänker inte långsiktigt och strategiskt).
Visst har jag tagit lärdom av det här. Tag reda på vilken kultur som gäller på arbetsplatsen. Det är inte säkert att dina medarbetere eller chef kommer upplysa dig om detta, samt sedan plötsligt ta till Kafka-lika metoder mot dig, enligt normer du inte hade den blekaste aning om, men cheferna och utredaren tycks inte vilja ta sin lärdom om att man inte kan förutsätta att alla har samma normsystem, samt att information om normer, gärna konkretiserade, till de anställda, faktiskt ingår i chefsskapet, samt att man inte bör döma människor enligt okända normer som anställda inte har den blekaste aning om.
Det ligger inte på medarbetarnas eller chefernas ansvar att informera om vilka normer som gäller på en arbetsplats, det är något som man själv får stämma av genom att vara där en tid och se hur tonläget går. Mycket är helt naturliga normer och värderingar som man helt enkelt bara vet av ren instinkt.
Företagens och chefernas jobb är att informera vilka spelregler som gäller, t.e.x likabehandlingsplan, arbetstider, klädpolicy, rollfördelning, etc, etc, inte att vara uppfostrande förälder.
Lyckas men inte med att förstå normerna egen hand är risken stor att man får en reprimand. Sen kan det vara problematiskt med vissa neuropsykiatriska diagnoser som t.ex. asperger eller missbruk att stämma av vilka normer och beteenden som gäller i olika sammanhang men där finns det program att gå inom vården för att få hjälp.
Eftersom jag har jobbat med människor med olika problematik vet jag att vissa individer behöver extra hjälp och stöd för att fungera i en organisation eller i vardagen. Där kan det däremot finnas en brist bland chefer att ha kunskap och förståelse för det och känna till verktygen för att hjälpa.
Det är en svår balansgång mellan individens och samhällets ansvar ibland.
Visst ligger det på chefernas ansvar att informera om vilka normer som gäller på en arbetsplats genom morgonmöten eller andra träffar.
Det är därför de har skrivit in detta i sina egna regler, men de följer dem inte. Vad de håller på med på sin arbetstid är ett mysterium, men inte är det sitt arbete i alla fall. Kanske åker chefen om kring i kommunens bil likt Kapten Klänning för att bli avsugen här och där? Vad vet jag?
Anställda som skrattar åt mina skämt hjälper naturligtvis föga för att få mig att inse att jag bryter mot några normer. Då är det ju jag som sätter normerna och tonläget på en fri svensk nivå, helt omedvetet, inte cheferna.
Hur ska jag helt enkelt bara kunna veta ”av ren instinkt” vilka normer andra har utan att de själva eller någon annan informerar mig om dessa normer?
Mina skämt har inte diskriminerat någon, inte heller riktat sig mot någon för att mobba dem. Ingen är mer för jämlikhet än jag, förutom kanske kommunister som på fullt allvar vill att suputer i parken ska ha lika lön som raketngenjörer.
Folk med olika uppfostran behöver givetvis informeras om vilken kultur som gäller på en arbetsplats. Det är ingen ”uppfostran”, men enbart regler att förhålla sig till i arbetet, ex. några A4-sidor med konkreta regler som en normalintelligent människa kan läsa igenom på 40 minuer.
Jag är för en reprimand som står i proportion till det s.k. ”brottet” mot regler jag inte känner till, normer som inte existerar alls under min uppväxt eller i min egen omgivning, men det är inte det som har skett.
Cheferna har inte följt sina egna regler, samt inte informerat om vilka regler som gäller. Därefter utsatt mig för repressalier för regler som dels inte finns, dels brutit mot sina egna regler, inte bett om ursäkt, samt inte velat kompensera mig för utförda trackasserier.
Jag är rädd att du kommer att få söka länge innan du hittar en sådan arbetsplats där alla informella normer är uppspaltade som paragrafer i skrift.
Möjligen att Samhall eller någon skyddad kommunal arbetsmarknadsenhet har sådana rutiner men jag har inte sett det på någon öppen arbetsplats i näringslivet. Där vet jag att sådana åtgärder ofta är nödvändiga av medicinska och kulturella skäl.
Antingen har man instinkten hur man ska bete sig i olika situationer eller så har man inte den. Vissa saker går att öva upp medan andra ska finnas där naturligt. De som saknar den har oftast någon form av bakomliggande problematik som kan behöva behandlas.
Det normala om man bryter mot formella eller informella regler är att man har ett samtal med arbetstagaren och informerar om vad som inte har fungerat och hur man bör förändra sitt beteende. Fungerar inte det kan det vara lämpligt med skarpare åtgärder som en skriftlig varning och i slutänden ett eventuellt avskedande om inget annat hjälper.
Jag tror att du kommer långt i arbetslivet med vanligt ”common sense” och vara lyhörd på din omgivnings reaktioner.
Visst. Det normala, om man bryter mot formella eller informella regler, är naturligtvis att man har ett samtal med arbetstagaren och informerar om vad som inte har fungerat och hur man bör förändra sitt beteende och vilka regler som gäller. Detta har inte skett. En skriftlig varning fick jag heller inte. De förutsatte dessutom att jag var skyldig till anklagelserna som kom från en kvinna jag redan tidigare hade avslöjat med en lögn.
Jag är lyhörd på min omgivnings reaktioner, men om de skrattar och inte öppnar käften om att de önskar något annat av mig, hur ska jag då veta? Klart att jag inte kan det. Det beror ju inte på någon diagnos.
I så fall blir ju rimligen diagnosen på dem som inte klarar av något annat än att le ytligt och falskt, likt kloaköppningen på hönor, och saknar talförmåga, samt därefter direkt går till attack med ärekränkning och överdrivna repressalier, utan rimliga mellansteg. Vad diagnosen blir på dem är oklart, men jag gissar psykopati och/eller inkompetens.
Nåväl, uppenbarligen har någon form av allvarlig incident inträffat om du inte fick en muntlig eller skriftlig varning innan det delades ut en skarpare reprimand, det kan vi nog enas om så här i efterhand.
Sen kan det mycket väl vara så att du i stunden inte har uppfattat allvaret i det inträffade och således upplever att du har blivit kränkt och orättvist behandlad.
Det mest problematiska i det du skriver är att du upplever att du är omgiven av psykopater som gör allt för att motarbeta dig på olika sätt. Det kan vara ett tecken på att du kanske måste ta en funderare på om du verkligen uppfattar saker på samma sätt som din omgivning. För alla har nog stött på en psykopat någon gång men det är inte så att det haglar av dem på det sätt som du beskriver.
Jag anser inte att någon allvarlig incident har inträffat. Det ”allvarligaste” var väl att kvinnan i fråga sade att hon hade gjort ett arbete som hon inte hade gjort, vilket jag varnade de andra för, så att de skulle ha lite koll på henne och veta att hon kan ljuga dem rakt upp i synen. En sak så liten att jag inte gick till chefen med det. Fel av mig inser jag nu.
Att hon spelade upp en sexuell låt på sin Spotify, samt tog upp ”dogging” med mig tog jag alls inte illa upp på. Detta bevisar också för mig att inte heller hon kan ha känt till de oskrivna normer som påstås finnas och förmodligen ännu inte finns nedskrivna.
Visst är det problematiskt att uppleva att man är omgiven av själlösa psykopater och sociopater som inte bryr sig om barnen eller framtidens generationer.
Hur man bedömer vad psykopati är beror på givetvis på hur man ser på poängskalan.
https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2019/10/01/psykologi-beteendevetenskap-evidensbasera-att-du-inte-ar-en-psykopat/
”Det ligger inte på medarbetarnas eller chefernas ansvar att informera om vilka normer som gäller på en arbetsplats”– (Citat)
Fråga 1. På vems ansvar ligger det då, om alla andra på arbetsplatsen har olika eller icke gemensamma normer? Har inte arbetsgivaren antagit en norm eller ett värdesystem som ska vara gällande, som övriga medarbetare ska underställa sig?
”Företagens och chefernas jobb är att informera vilka spelregler som gäller”– (Citat)
Fråga 2. Om chefer eller arbetsgivare jobb är att informera de anställda. Varför har de inte gjort det i så fall? Går emot första huvudsatsen (om vilka normer som gäller på en arbetsplats).
Fråga 3. Varför har man i så fall antagit ett normsystem, som man inte förstår konsekvensen av, och på vilka grunder har man antagit det?. Man kan rimligen inte bryta mot ett normsystem som man inte vet någonting om.
”Lyckas men inte med att förstå normerna egen hand är risken stor att man får en reprimand” –(Citat)
Vederbörande påpekar, att man ska förstå ”normer på egen hand” utan att få detta klarlagt. Det finns ju mängder av normer ute i samhället som går emot vartannat (beroende på sociala, ekonomiska, könsmässiga eller etniska förhållningssätt och villkor). Vilka normer ska förstås?
”stämma av vilka normer och beteenden som gäller i olika sammanhang men där finns det program att gå inom vården för att få hjälp”.. (Citat).
”Eftersom jag har jobbat med människor med olika problematik vet jag att vissa individer behöver extra hjälp och stöd för att fungera i en organisation eller i vardagen”–(Citat).
Fråga 4. Skulle vården kunna ge besked om vilka normer och beteenden som ska gälla på olika arbetsplatser?? Löjligt!
Vore det inte bättre att ”vården” i så fall tittade på vilka regelverk arbetsgivare och chefer har underställt sig och förmedlat eller ej och varför. Kanske själva roten till problemet är just ”regelverket”, ”normen”, organisationen eller den allmänna attityden till de anställda. Är det människan som ska underställa sig organisationen eller tvärt om? Kan det inte vara något fel i organisationen?
Den person som inte är kapabel ”att förstå ett skämt” har sannolikt ett bakomliggande problematik som behöver behandlas. Antagligen något neurotiskt drag av negativa erfarenheter. De chefer som inte kan förstå det bör avsluta sin tjänst.
….”du kommer långt i arbetslivet med vanligt ”common sense” och vara lyhörd på din omgivnings reaktioner”– (Citat).
Fråga 5 Om inte omgivningen ger något som helst uttryck för vad de uppfattar som ”mindre lämpligt” så kan ”common sense” inte heller erhålla någon feedback. Eller hur?
Ett normalt ”skämt” kan knappast bli allvarligt. Det är själva verket sinnestillståndet hos den som genomför tolkningsprocessen som felet ska läggas ( vederbörande har skit i ryggsäcken) hemifrån. Om andra inte reagerar på samma sätt på ett skämt, är det inte fel på skämtet i sig, utan på vederbörandes reaktion.
Läsvärt:
https://uuaaradio.blogspot.com/2008/03/rd-till-nyvakna-om-intellektuella-g.html
Paradigmskifte eller psykos, det är 10.000 kr frågan…
…sade den individ som hellre sover djupt. :-)
1. Om de anställdas normer är fundamentalt olika blir det kaos och arbetsgivaren får rycka in och ge de som sticker ut och orsakar trubbel en uppsträckning. Kan ofta ske på arbetsplatser med olika religioner eller olika syn på det juridiska systemet.
2. De formella reglerna som när du ska vara på jobbet är det ledarnas ansvar att informera. De informella reglerna som att inte ”göra elefanten vid fikabordet” är inte ledarnas ansvar att informera om men de kommer garanterat att dela ut en reprimand om du gör det.
3. Normerna genomsyrar hela samhället och är osynliga men finns där likväl. Sen är det olika normer i Kabul mot Stockholm och det kan vara olika höjd på taket på ett lager jämfört mot ett kontor. Bryter man mot normerna i en del kulturer blir man av med en hand eller ett huvud och i andra kulturer kanske sitt jobb. Kunskap om normerna är delvis en del av uppfostran i den kulturen man lever i och delvis egen erfarenhet av livet. Normer i just den kulturen man lever i har evolverat fram under en lång tid och präglas av t.ex. krig, välstånd, utbildningsnivå, statsskick och religion.
4. Vården kan inte ge besked om olika normer på olika arbetsplatser men kan hjälpa de med funktionsnedsättningar, typ Aspergers, att lättare få förståelse för hur man ska tolka signaler i sin omgivning och hur man ska anpassa sitt beteende efter dessa, hjälp till självhjälp s.a.s. Gillar man inte normerna i en organisation är man alltid fri att lämna för att bli ersatt av någon som kanske passar in bättre.
5. Då får man gå över till ”Plan B” istället, som kallas ”Trial and error”. På ett eller annat sätt får man oftast någon form av feedback från individen eller, om man har otur, sin egen chef. Man kan inte alltid räkna med att den/de som känner sig kränkt/a visar detta utan kanske lyfter det till en högre nivå direkt. Tillämpar man försiktighetsprincipen trampar man sällan på några tår.
Nu förhåller det sig så, att ”regler och normer” ligger utanför den gängse uppfattningen om normal förnuft och handlande , när det gäller beteenden tex på arbetsplatser. Etik, dvs regler och normer är ett förhållningssätt (oftast skriftligt eller överenskommet) som man på förhand ska förhålla sig till och har ingenting med moral eller allmänt uppträdande att göra. Vill man att medarbetare eller arbetstagare ska ingå i ett normsystem måste man förmedla det.
Oftast används etiska regelverk och normer i arbetssituationer och platser där vanligt hyggligt folkvett kan tillåtas att åtsidosättas för något annat högre ändamål. Man kan enkelt säga, att där vanligt sunt förnuft inte får råda behövs regler och normer.
”Psykopaten” är inte sällan narcisistiskt grandios och erkänner inte några egna fel, brister eller misstag.
Jag vet inte hur jag ska förklara så att du kan förstå men jag gör ett nytt försök.
Regler och normer är inte riktigt samma sak. Reglerna på en arbetsplats eller i samhället är nedskrivna på punkter eller paragrafer som i t.ex. en lagbok, lokal trafikförordning eller i ett dokument på en arbetsplats.
Normer är något som bara finns och som man helt enkelt förväntas känna till, individens ansvar s.a.s. T.ex. är det inte en norm att pruta i en mataffär, alla vet det men det finns inte nedskrivet i något dokument.
Etiskt regelverk gäller mer där man strikt måste ha samma uppfattning om ett känsligt ämne och det inte finns utrymmer för egen tolkning som, t.ex. i vården. Vård av döende, abort, etc.
Jag har hittills inte stött på en arbetsplats där normerna är nedskrivna men det är möjligt att det finns s.k. skyddade arbetsplatser som t.ex. Samhall där det gör det.
Psykopater och narcissister har inte någon inblandning i detta ämne utan det är såhär samhällen fungerar över hela världen. Man kan säga att det är själva definitionen av ett samhälle.
Jag hoppas att du blir lite klokare av det här för jag tror inte att jag kan göra en mer tydlig beskrivning. Du får helt enkelt testa dig fram vad som fungerar och inte fungerar på olika arbetsplatser och i olika sammanhang, alternativ försöka hitta en arbetsplats som kan möta dina förväntningar.
Tackar för hjälpen. Om jag har förstått saken rätt så menar du alltså…
Om du ex. skulle få den briljanta idén att ex. pruta i en mataffär, så menar du alltså att du ska utsättas för orimliga repressalier, ex. tvingas betala 10000kr, samt att det ska produceras ett dokument som stänger av dig från affären efter ett möte med butikschefen?
Du menar vidare att butikschefen ska få skapa ett dokument som innehåller uppgifter som du inte tillåts dementera i detta dokument?
Du menar alltså inte att normer om prutning, dricks etc. finns nedtecknade i ex. reseguider som är mycket lätta att både skapa och ta till sig?
Du menar alltså att ett samhälle ska genomföra orimliga repressalier mot dig för fullt normalt beteende som varit en del av din uppfostran och skola, om det beteende bryter mot andra hemliga normer, som INTE finns nedteckade och INTE har delgetts dig?
Du menar alltså att du ska kunna testa dig fram till vad som är en hemlig norm, fastän individerna på arbetsplatsen själva inte har en aning om de okända normerna, eller om du inte får den feedback som du behöver av medarbetarna, för att kunna förstå de hemliga normerna?
Du menar alltså att dina normer, som du har genom uppfostran och skola i Sverige, INTE är helt tillåtna och acceptabla, om några chefer har kommit överrens om helt andra normer i ett hemligt dokument?
Du menar alltså att de som skapar ett eget moraliskt regelverk som är öppet för godtycke, som ingen känner till, eftersom ingen upplyser om det, samt dömer människor med utgångspunkt från detta, är fullt mentalt friska?
Yttermenra menar du alltså att chefer som bryter mot sitt eget hemliga regelverk inte visar tydliga tecken på dubbelmoral och psykopatisk läggning?
Du menar alltså i princip att uppläggningen av en banan på ett bord och frågan ”gillar du bananer”, eller t.o.m. enbart ett vänligt leende, ska kunna bli anledning till anmälan om sexuellla trackasserier om en individ känner sig sexuellt kränkt av bananen, frågan eller leendet?
Du anser alltså att jag ska till Samhall och att du själv är mentalt frisk? Har jag förstått saken korrekt?
Nej, du hade inte fått böter men de hade nog fått sig ett gott skratt på din bekostnad. Och det hela var bara ett exempel på hur normer fungerar, straff efter gärning.
Om du hade gjort samma sak i ett land i Afrika eller Asien hade det förmodligen fungerat bättre eftersom normen är annorlunda där.
En reseguide är till som stöd för de som inte tidigare har varit i Långtbortistan. Reseguider är just guider, ingen lagtext utan bara en rekommendation eller upplysning för de oupplysta.
Om du väljer att inte läsa en reseguide första gången (eller ta till dig uppfostran/skolan) är ju alternativet att testa dig fram. Det är ju när du är ung som du ska göra dina misstag för det får inte samma konsekvenser då. En arbetsplats är väl kanske inte bästa platsen att testa normerna för där blir ju priset som högst. Men de flesta bryter ändå någon gång mot normerna när de kanske tar ett glas för mycket på julfesten vilket också kan bli dyrköpt.
Ja ytterst sätter ju chefen ribban på arbetsplatsen det går inte att komma ifrån. Enklast att byta jobb själv än att försöka bli av med chefen om man inte lirar med varandra. Det finns bra (ledare) och dåliga (ickeledare) chefer men bara en liten andel är psykopater. Och ja, jag har själv stött på ett par chefer med tydligt psykopatiskt beteende men de flesta dåliga chefer som jag har stött på är just bara dåliga och passar inte i sin roll.
Ditt exempel skulle mycket väl kunna leda till konsekvenser om det sker på fel sätt. Allt beror på situationen. Hur du säger det, i vilken situation och till vem, you do the math!
Jag säger bara att det finns arbetsplatser där det finns mer tolerans för personer som har svårt att leva upp till samhällets krav och normer och jag kan tänka mig att Samhall är just ett sådant ställe. Du kan bara själv avgöra om det finns ett sådant behov utifrån dina egna erfarenheter för de besitter inte jag, jag bara skriver utifrån var du har skrivit.
Jag bedömer heller inte mig själv men så vitt jag vet är jag fullt frisk eftersom ingen som jag känner eller jobbat för har påtalat något annat :-)
Ok. Efter det svaret, på mina frågor, som var tänkta att få dig att förstå, så ska jag påtala det för dig. Sök professionell psykiatisk hjälp, Glen! Tag gärna med dig länken till denna konversation!
Jag har gjort mitt bästa för att få dig att förstå hur samspel mellan människor på arbetsplatser och i samhället generellt fungerar.
Av en ren slump gick ett program idag som kanske ännu tydligare visar hur det fungerar, gjort av ett proffs :-)
https://www.svtplay.se/video/24023843/din-hjarna/din-hjarna-sasong-1-var-sociala-varld?start=auto
Bättre att du hänvisar till en vetenskaplig rapport.
Organisationskritik
Varför skulle man inte kunna bli av med en anställd chef, som inte kan tolka situationen rätt i sak och förstå konsekvenserna av sina handlingar och som inte har förmågan att kunna tolka sina underställdas situationer rektioner på ett korrekt sätt? Att kunna förstå en situation på arbetsplatsen, lösa den och kunna behandla den korrekt borde vara fundamentalt för en person i chefställning.
Alla herarkiska organisationer lider av patologiska sociala systemfel. Det är väl känt.
Oskrivna lojalitetsband som tex i polis, politik och läkarkår, militär eller andra organisationer finns sociala sjukdomstecken bestående av rädsla, underkastelse, previlegiesystem liksom oskrivna lojalitetskrav att värna gruppen. Detta kan verka normalt och nödvändigt för den enskilde inom gruppen, men kan få allvarliga konsekvenser för andra.
Att bli utstött ur gemenskapen är något av det värsta och obehagligaste som en människa kan uppleva eller att få sparken och förlora sin inkomst på oseriösa eller grumliga grunder. Att bryta mot denna oskrivna lojalitetskodex i organisationen och arbetsherarki medför risk för sankioner uppifrån eller inom denna grupp eller organisation.Man försvarar varandra lojalt och herarkin ska hålla ihop till varje pris ”även om man har gjort fel”. Man försvarar envist det herarkiska systemet som man previlegieras av. Det är ett genomgående sjukdomstecken i alla organisationer. Därtill att de ruttnar moraliskt på sikt och utveklas i oligarkisk riktning.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Oligarkins_j%C3%A4rnlag
Jo. Det här var djävligt obehagligt för mig. Det resulterade i både självmordstankar och mordtankar mot den chef som ärekränkte mig inför de andra. Det gick inte över förrän jag bestämde mig att polisanmäla kräkmedlet.
Jag blev deprimerad och hade det inte varit för min meditation, stödet från familj och vänner, samt min politiska aktivitet, som fick mig att inse att det faktiskt inte var jag som är problemet, så vet jag inte vad som hade kunnat ske. Det är nog det som sker ibland när sociopaterna provocerar folk som då besämmer sig för att nu får det vara nog.
Jag är tacksam för det stöd jag har fått, men detta stöd kom inte från dessa omoraliska chefer som bröt mot sina egna regler.
Yttermera stärker det mig att endast en motsägelsefull inkompetent människa kommer hit och tjatar om ”Samhall”, där personen själv förmodligen redan befinner sig eller hör hemma.
Glen Nickel säger att det ytterst är chefen som sätter ”ribban” och att det ”inte går att komma ifrån”.
Frågor:
1. Innefattar det att chefer alltid handlar korrekt i alla situationer?
2. Vem har bestämt var ”ribban” ska sättas för det tillåtna eller otillåtna?
3. Är det chefen eller det regelverk som man antagit, som medarbetare på arbetsplatsen inte känner till, som bestämmer ”ribban”?
Man måste kunna bestämma och definiera vad som är sexuella trackasserier, och inte, och detta kan inte vara förbehållet en chefs personliga uppfattning eller ett regelverk, som ingen förmår tolka innebörden i, eftersom flosklerna är så ytliga att de kan tolkas precis hur som helst efter chefens eget godtycke.
Ett skämt som har en sexuell anspelning kan aldrig förvandlas till trackasserier, så vida det inte upprepas mot en person som har avböjt sådana skämt, eller att detta uttryckligen har förbjudita, eller har haft ett onskefullt uppsåt att såra vederbörande.
Man undrar hur man har klarat av likvärdiga situationer på arbetsplatser i alla år tidigare ”utan fastslagna eller outtalade normer/regelverk”. -Klart att man har klarat av det.
Det är det antagna regelverket och normer som man inte delger sin personal som är problemet, samt en chef som går till attack med anklagelser som inte är välgrundade genom kunskap och personkännedom, eftersom chefen inte har gjort sitt arbete på arbetsplatsen.
Det är naturligtvis bättre att byta ut en sådan chef, än att tvingas byta ut sin personal eller tvingas sparka ut oskyldiga och duktiga människor i arbetslöshet, samt ev. åsamka individerna mentala skador för livet. Orsaken till problemet ligger i chefskapet och den auktoritesparanoia som följer av att chefer visar sin makt på detta vis.
I en kommun jag känner till så har kommunchefen ställt till ett helsikes rabalder bland sina anställda i kommunen, som numera varken vet ut eller in, samt inte heller förstår sig på organisations-förändingens nytta, vilket har lett till förvirring och kaos, samt introduktion av etiska regler, effektivitetsprocesser och ”värdegrundsdokument” för miljoner på kommunmedborgarnas bekostnad.
Trots att kommunchefen haft chefsposition i över 20 år tidigare, så har en lokal tidningaredaktion och anställda i kommunen rekommenderat henne coachning i ledarskap. Några omdömen om kommunchefenss ledarstil är att denne agerar på tok för kraftfullt, att stuntsaker förstoras in absurdum, eller att ingenting är bra nog.
”Damned if you do, damned if you don`t”. Antingen känner folk sig överkörda, eller förminskade i sin profession, samt upplever otrygghet över vad som kommer att hända, eller så får de en ständig rädsla av att göra fel och då upplevs arbetssituationen som obehaglig och otrygg.
För att hantera situationen har medarbetare utvecklat strategier, som att inte förmedla information direkt till kommunchefen, utan det först får gå genom förvaltningschefen. I en nyligen presenterad arbetsmiljörapport får kommunchefen hård kritik för för att denne kör över medarbetare, sprider rädsla och otrygghet omkring sig.
Ett tidigare kommunalråd, som jag känner till, har sin bestämda uppfattning om att ingen värdegrund i världen stoppar en idiot. Kommunalrådet har ingenting emot värdegrunder, om de kan tas på allvar, men menar att det som sveper fram över Sverige är ett ostrukturerat värdegrundsarbete och att vi slänger ut kommunmiljoner på denna inkompetens. Han menar att öppenheten för olika värderingar i olika kulturer, samtidigt som man ska följa strikta men odefinierade värderingar, i en ny slags odefinierad kultur av chefers godtycke, är en självmotsägelse som ingen anställd kan förstå och att detta s.k. ”värdegrundsarbete” därför bör sågas vid fotknölarna.
Efter hans kritik tog man tydligen fram en ny värdegrund som blev det mest intetsägande man kan tänka sig, fastän kommunala verksamheter redan är reglerade av kommunallagen, socialtjäntlagen, socialstyrelsen riktlinjer, skollagen m.fl. Vad som ska göras är tydligen redan uppstyrt, helt utan att man behöver ha samma värdegrund. Alla kan alltså handla rätt, enligt lagar och riktlinjer, trots att man har olika värdegrund.
Det uppstår kulturer på alla arbetsplatser, oavsett om det finns värdegrundsdokument eller ej. Man behöver alltså inte vara Högskole-Kantian för att förstå att ett skämt är ett skämt. En psykolog tyckte i en lokaltidning att man kunde slopa det meningslösa värdegrundsarbetet …men saknas tydligen i den kommunen efter den åsikten…
Då tänker jag att det, som kommunförvaltningen i fråga har förmedlat ut i organisationen i form av regler och normer, i själva verket är ett s.k. ”värdegrundsdokument” som egentligen inte behövs, eller inte kan efterlevas, eftersom det är fullt av brister, oklarheter och att chefer kan vara skadliga hopplösa svin, som kan ställa till stor oreda i en organisation med dessa dokument.
Vad vill chefer? Visa sig på styva linan? Motivera sin existens och sin makt-ställning? Sätta skräck i kommunens arbetare? Få beröm och uppskattning uppifrån? Även Hitler ansågs ha en aldeles utmärkt organisation av lydiga och duktiga medarbetare. Är det verkligen på det viset som kommunerna ska fungera i Sverige 2019?
Tack och utmärkt fråga på slutet, förutom att jag inte vet om Hitler utsatte sin byråkrati för något sådant korkat?
Nassarnas regler, vad man än må tycka om dem, var nog inte öppna för småpåvars godtycke hur som helst, tror inte jag.
Jag kan nämligen inte föreställa mig en så effektiv krigsorganisation med godtycklighet som bas. Soldater och befäl hade säkerligen väldigt klara regler och riktlinjer som de följde, tror jag.
Nyrnbergrättegångarna visade att det kanske inte var så värst lämpigt att lyda eller hänvisa till order, att följa vare sig regelverk, kultur och administrationens pådrivna attityd.
Riktigt. Men att med godtycke döma folk är ännu värre än att sätta upp klara regler som man sedan dömer dem med.
Människorna kan då inte veta när de bryter mot reglerna eller inte. De kan inte ens betrakta reglerna och fundera på rimligheten i dem heller.
Här är det dessutom fråga om regelbrott från chefernas sida, inte min sida. Ändå dömer de mig och friar sig själva och skapar ett drakoniskt dokument som de lägger till handlingarna som jag inte tillåts dementera.
Det är psykopati på mycket hög nivå. Frågan är om ens Hitler var på den nivån i dubbelmoral?