Det är Projekt Morpheus som har tankar kring missbruket av vårt språk:
”… ett missbruk av adjektiv som ”främlingsfientlig”, ”rasistisk”, ”nazistisk” och ”fascisisk”; dessutom tillämpas pejorativa epitet som ”hatsajt” och ”trollfabrik” frekvent.”
Det är en tankeväckande artikel, anser jag. Problemet som beskrivs kan förmodligen drabba människor spontant, men min teori är att de får betalt av utländska intressenter för denna form av negativ rapportering.
Epiteten och godhetens värdeomdömen som de sänder ut får ofta den effekt som avsetts på människor som envisas med att läsa det och hjärnförsmutsa sig med det utan att ex. ha gått i skeptikerskolan eller funderat på argumentationsfel.
(Jag använder medvetet ordet ”hjärnförsmutsning” i stället för ”hjärntvätt” eftersom en tvättning av hjärnan från försmutsningen, ex. genom meditation, givetvis vore något positivt)
Det kan givetvis också få den motsatta effekten, eftersom människor ofta ogillar att bli pådyvlade åsikter och i ren protest kan välja att tillskriva sig epiteten, likt Rasistiska partiet och Islamofoba partiet, eller att det bubblar fram en inre motivation att koppla om i tankemönstret, ex. undersöka ordet ”islamofobi” djupare.
vetenskapligapartiet.wordpress.com 
Tanken är nog att oligarkerna vill splittra samhället i olika läger, och undvika samtalet, tror jag, samtidigt som de kan gynna sin egen agensda, skapa nya tabun, samt icke-konstruktiva ogenomtänkta roller av offermentalitet, hatmentalitet, och hjälpmentalitet såväl som en roll av passiv mentalitet.
Journalisterna vet vad som är journalistiskt etiskt hållbart men de håller sig inte till denna etik. Frågan är således varför de levereras så låg kvalitet? Svaret är sannolikt ”presstitution”. Vanlig media, även s.k. alternativ media som Avpixlat kan alltså sälja sig till en intressents omoraliska agenda.
Intressenterna verkar vilja leda människor bort från positiva kreativa lösningar som har vetenskaplig grund och som tar hänsyn till alla människor i nationen och i världen, lösningar som de allra flesta kan ställa sig bakom.
Men vissa epitet är nog av godo. De kan vara upplysande och tankeväckande om de har en verklig grund och inte överanvänds eller leder fel. Epitetet som vänsterliberal” eller ”vänstern” eller ”extremhögern” leder fel, anser jag, medan epitetet ”monopolkapitalist” sätter samman konsekvensen av otyglad kapitalism, d.v.s. ”monopol”, med orsaken, d.v.s. kapitalismen i sig självt som system.
Epitetet ”monopolkapitalist” visar på att det motsägelsefulla faktum att kapitalismen, som tidigare stoltserat med konkurrensens överlägsna förmåga att förse människor med billigare produkter som innehåller mindre arbete, nu, trots att utvecklingen gått framåt samt ibland kanske bakåt, ändå ökar kostnaden och sänker kvaliteten för många människor i samhället (99%), medan monopolkapitalet 1% gör enorma vinster ofta på ett omoraliskt sätt, även genom att driva fram krig.
Epitetet ”kaviarvänstern” uttrycker ex. det verkliga problemet med dagens vänster, d.v.s. att den inte längre företräder folket (99%), men arbetar för denna monopolkapitalistiska 1%, dels genom vidlyftiga arvoden, men även förmodligen genom hemliga bankkonton i skatteparadis, samt hemliga avtal som leder till höga positioner i näringslivet efter utfört politiskt uppdrag.
Vi människor kan känna oss motiverade att söka positiva kreativa lösningar på dessa problem, samtidigt bör vi kanske, som Projekt Morpheus påpekar, vara vaksamma med hur vi använder språket.